Bunkerborgarnas förlovade land

En av de centrala psykologiska drivkrafterna bakom kapitalism är drömmen om att få leva i sin alldeles egna konstruerade fantasivärld. Kapitalisten gillar inte grannar, och har vanligtvis en mardrömslik uppfattning av grannen, “Den Andre”. Den är våldsam, kaotisk, kulturellt vulgär och existentiellt hotfull. Kapitalismens koloniala historia spelar stor roll här, till och med det filosofiska rättfärdigandet av privategendom har sina rötter i den Europeiska expansionen över planeten.

När klassiskt liberala filosofer som John Locke pratar om “homesteading” eller nybyggnation, principen varvid orörda naturresurser blir privat egendom, kan han omöjligt prata om lilla Europa, där majoriteten av egendomen redan var inlåst i feodala, kyrkliga och kollektiva ägandeformer, där borgarklassen vann egendom genom att köpa ut feodala egendomar eller expropriera från bönder. Det underliggande bildspråket är tydligt — det är i kolonierna sann borgerlig egendom kan byggas och skapas. Man behövde samtidigt formulera bort alla tankar om kollektivt ägande och gemensamt bruk. Det är inte förvånande att Ayn Rand menade att ursprungsbefolkningen inte hade riktig egendom.

Kolonisatören, i sann Hegeliansk anda, har väldigt svårt att tolerera den koloniserades närvaro, även när den ofta är beroende av dem. Det är lika sant för pilgrimerna på 1600-talets Amerika som bosättarna i dagens Israel. Bosättningarna säljs in som förlovade land, och konflikten med ursprungsbefolkningen blir oundviklig. Ursprungsbefolkningen blir ett hot, mot den egna tryggheten och den egna ambitionen. Det är därför bosättarkolonialism inte är samma som invandring, som vissa vill få det till.

Detta koloniala arv är centralt i den borgergliga kapitalistiska mentaliteten, även när kapitalismen växer bortom kolonialismens ramar. Likt kolonisatören vill de försöka uppnå något omöjligt — ett samhälle utan Den Andre. Det är ett självdestruktiv begär, som alla begär är. De kräver hemtjänstarbetare, världs-klassig sjukvård och rena gator, men vill inte ha billiga bostäder någonstans i närheten av deras bostadsområden där dessa arbetare kan bo eller billig kollektivtrafik som förenklar pendling.

Att säga att de vill leva i en fantasivärld är inte en överdrift. Den ökände höger-miljardären Peter Thiel investerade tidigt i Seasteading-projektet, ett projekt skapat av Milton Friedmans barnbarn Petri Friedman, där man skulle konstruera libertarianska fristäder på havet på stora plattformar, utanför landsgränser. Libertarianismen har en lång historia av sådan utopism, med start i Ayn Rands kända “Galts Gulch”. Man massmigrerar till New Hamsphire för att bygga anarkokapitalismen, man köper mark i Chile och Kroatien för att bygga egna städer eller länder. Och det är inte bara Thiel och oborstade vapenälskande tokar som vill bygga fantasivärldar. Google och SpaceX har bägge planer på att bygga sina egna företagsstäder. Konservativa bygger pensionssamhällen i Florida. Den som läser Andreas Cervenka’s Girig-Sverige möts direkt av beskrivningar av de sorters platser Sveriges nya oligarker söker sig till.

I sin grund är de slutna, ofta inhägnade samhällena som byggs åt de rika över hela världen en produkt av samma bunker-mentalitet som också vill bygga utopier i internationella vatten. Segregation på alla nivåer, inklusive skolsegregation, föds ur denna avgrund. Bunker-mentaliteten kan låta oskyldig när en förälder väljer en friskola för att säkra att hens egna barn får bästa möjliga utbildning. Vad hen inte säger är att hen inte vill att hens stackars gullegris skall beblanda sig med Den Andre — invandraren, arbetarklass-ungen, NPF-barnet.

Det är lätt att skratta åt många av dem, men mörkret är påtagligt. 2018 skriver Douglas Rushkoff artikeln “Survival of the Richest”, som senare blir en bok. Summa summarum: Rushkoff bjuds in av en massa oligarker för att svara på hur de skall överleva samhällskollapsen. De såg sig själva som inkapabla av att förändra framtiden, och ville istället ha information om den bunkervärld där de själv skulle överleva klimatkollaps, kärnvapenkrig, pöbelns ilska och globala pandemier. De vill veta hur man håller den privata säkerhets-styrkan nöjd efter Armageddon, och hur bunkern ska skyddas mot naturkatastrofer och atombombs-spill.

Externaliteter är inte borgarklassens favoritämne. Att bry sig om den effekt som företagande och marknad har på samhället i stort innebär på många sätt att man måste begränsa sin egen frihet. Man är djupt medvetna om de samhällsklyftor och klimatkatastrofer man bäddar för, men vill inte ta ansvar för dem. Och egentligen, vad är global uppvärmning för den som har råd med AC?

Rädslan för tvångsblandning, som verkar bli Tidö-högerns parad-argument inför valet 2026, är en produkt av denna flykt från samhället lika mycket som det motiveras av öppen rasism och klassförakt. Borgarklassen är en härskarklass, och vill inte leva med det samhälle de ansvarar för att skapa. De vill ha vår arbetskraft, men de vill inte känna av oss. Det är därför borgarna är så evigt missnöjda — de kan inte leva utan oss. Vi inkräktar i deras fantasivärld av ren nödvändighet. Deras värsta mardröm är att vi bjuder in dem i värmen, eller värre, att vi öppnar dörrarna till deras bunker.