Det var bättre förr.

2008 beskrev den brittiske komikern Stewart Lee tiden före politisk korrekthet. En asiatisk elev i hans skolklass fick aldrig höra sitt namn när de tog närvaro, och istället hörde “black spot.” Grannar som sammansvärjer mot att en svart familj flyttar in på samma gata som dem. Den lokala Tory-kampanjen “If you want a n*gger for a neighbour, vote Liberal or Labour.” Och hans bedömning om det brittiska PK-samhället anno 2008 är rätt uppenbar: “det är bättre nu”. Det är det jag tänker på såhär 16 år senare när jag läser att Anna-Karin Hatt avgår som partiledare för C, efter hat och hot. Även om hon inte själv säger det, vet nästan alla att det handlar om Tidöpartiernas hatiska svans på sociala medier.

Vi lever i en så kallad “post-woke”-värld. Innan woke hette det politiskt korrekt, eller beskrevs med anglofila låneord som “social justice warrior (SJW).” Här senast skriver ETC en slags historieberättelse om vad som kallas “peak woke.” Men woke är bara ett av många i en lång rad av oftast negativa benämningar på samma sak. Klagomål på liberalers och socialisters snäva åsiktskorridorer och censurerande attityd är lika gammal som medborgarrättsrörelserna och Vietnam-protesterna i USA. Retoriken politiserades av vicepresidenten Spiro Agnew när han fördömde både demonstranter och den media som ansågs vara sympatisk till dem, där han då pratade om en “tyst majoritet” som inte håller med demonstranterna. Idén att “woke”, likt politisk korrekthet och SJW:s dessförinnan, är något nytt och unikt faller isär ju närmare man tittar på frågan.

Begreppet “politisk korrekt” kan spåras till dogmer och censur i både Nazityskland och Sovjet, men i kontexten av ett demokratiskt samhälle verkar den först synas som ironisk satir bland den amerikanska vänstern om de gamla kommunistpartiernas dogmatiska grupp-tänkande. Men när vi tänker på politisk korrekthet i vardaglig bemärkelse är det knappast Maoistiska markeringar mot höger-revisionism och ultravänsterism som vi pratar om, utan en samling normer och värderingar som präglar det demokratiska samtalet. I den överväldigande negativa beskrivningen av politisk korrekthet handlar det om inkluderande språkbruk, god ton, och gränsdragningar mot våld och hets.

Klagomålen mot PK-samhället är många och ofta legitima. Det är lätt att peka på hur politisk korrekthet är en produkt av HR-ifieringen av arbetslivet, där arbetares språkbruk och beteende blev ett sätt att tukta arbetare och kringgå fackliga skydd mot arbiträr avskedning. Det är inte heller svårt att beskriva politisk korrekthet som tjänstemännen och förvaltarklassens ideologi — en samhörighet för dem vars yrke är att använda rätt ord på rätt sätt. Och att den involverade en grad av censur är inte heller svårt att se. För ja, när journalister och komiker får sparken med bakgrund till sina yttranden så handlar det om censur, även fast inte staten bär huvudansvaret. Det finns ingen yttrandefrihet värd att tala om i de fall där man nekas en plattform, även när dem som censurerar är privata aktörer.

Men, även där legitim kritik finns måste det avvägas mot alternativen. Vi måste bestämma oss om den politiska korrekthetens huvudmål — ett politiskt och medialt samtal där människovärde och universella värderingar är i centrum — faktiskt är värd att offra till vargarna?

Jag älskar yttrandefriheten. Det finns ingen verklighet där de kamper jag vill delta i kan existera i ett samhälle där yttrande och åsikter straffas. Det gäller även destruktiva yttranden, negativa åsikter och föraktfulla attityder. Tycker jag det är bra att tjänstemän möter grova förolämpningar i sitt yrkesutövande? Nej, såklart inte. Men de tjänstemän som utövar enorm makt mot maktlösa personer, som ibland inte kan språket, inte är i sina sinnens fulla bruk, upplever förföljelse eller diskriminering av samhället, skall kunna navigera detta utan att dubbelt bestraffa de maktlösa.

Jag tycker inte heller demokrati handlar om att vara trevlig och inställsam, eller räcka upp handen och låta andra prata klart. I en demokrati har man rätt att vara föraktfull och otrevlig. Man har rätt att uttrycka hat. Man får till och med hata Andersson. Man kan även ha rätt att förespråka uppror och revolution.

Men om vi är seriösa med yttrandefrihet måste vi också inse att det skall finnas ett gemensamt ansvar på politisk och medial nivå att använda sig av ett språk och utforma sin politik på ett inkluderande och välkommnande sätt. Yttrandefrihetens paradox är att den inte kan förverkligas utan reella skydd mot hat och hets. För vad är syftet med att ställa sig på ett podium och hetsa upp folk mot invandrare och transpersoner? Det är inte att ha ett demokratiskt samtal. Det är att skrämma målgruppen till tystnad och få dem att inte delta i det demokratiska samtalet.

Hur skall allt detta balanseras? Kan vi arbeta för att stoppa nazister och högerpopulisters hets mot invandrare, minoriteter och HBTQI-personer medan vi samtidigt försvarar asylsökares rätt att hylla terrorgrupper? Jag har inget mer tillfredställande svar än det uppenbara och demokratiska — att vi måste ta in helheter, kontext och nyanser innan vi dömer ut yttranden som oacceptabla och straffbara. Att böter för hets mot folkgrupp är något helt annat än att offra vår skyldighet enligt internationell lag att ta emot asylsökande och erbjuda dem ett värdigt liv.

Det är för tidigt att säga att politisk korrekthet är dött. Det är bara det att den nuförtiden enbart appliceras på vänstern och liberaler, som skall fördöma Hamas och stökiga aktivister och antisemitism, och inte kalla värlfärds-kapitalister för parasiter, och inte avbryta Ulf Kristersson på partiledardebatter. Grott-högern gör precis vad de vill. Det är klart man blir uppgiven.

Jag tänker tillbaka på tiden då vi var mer politiskt korrekta, den tid som Stewart Lee var så nöjd med. Där vi ofta var klumpiga och ibland agerade moralpoliser och låtsades om att vi själva var utan klander. Där vi trodde att respektfullt språkbruk kunde lösa de socioekonomiska och strukturella orsakerna till rasism, HBTQI-förtryck, sexism och funkofobi. Ett samhälle och en politisk kultur som var värd att kritisera och förändra. Men jag måste ändå dra slutsatsen: det var bättre förr. Det var bättre när vi kunde prata om budgetar och FRA och skattenivåer och folkbildning utan att behöva navigera hetsande, rasistiskt och föraktfullt språk om vilka svenskar som var bra och vilka som var dåliga. För även när det är imperfekt, finns det ett värde av att bygga en frivillig konsensus om att det demokratiska samtalet måste utgå ifrån människovärde och gemenskap. Ett verkligt demokratiskt samtal, som kan vara brett och fritt, kan inte samexistera med högerns hat.