George W. Bush har äntligen kommit till Rosenbad

Vinjetter från en stundande dystopi

Det är lätt att föreställa sig, efter två år vid makten, jublet i Tidöjuntans högkvarter: “Äntligen har vi blivit en civilisation!”

Medans regimens föregångare —Alliansen — fick bereda vägen med de allra hårdaste attackerna mot den svenska samhällsmodellen och dess kulturella värderingar, kan Tidöjuntan under Furste Kristerssons ledarskap gratulera sig själv för att den till slut gjorde sig av med de sista föreställningarna om svensken som en blödig humanist.

Den som känner den svenske borgarens psyke vet att den i årtionden har plågats av ett kastrerat mindervärdeskomplex — och här lämnar jag inga rum för låga skämt om vår Napoleon, Herr Kristerssons, längd. Även när de hållit regeringsmakten så har de suttit som gisslan för det socialdemokratiska folkhemmet, med dess internationella solidaritet och egalitära principer, och en sjuklig svensk jante-kultur som göder bakåtsträvande tankar om att den borgerliga klassen inte är en Nietzscheansk “Übermensch”, utan vanliga dödliga människor som resten av oss andra. Med avund har de sätt hur deras idoler i USA, Storbritannien, Israel, och Apartheid-Sydafrika kan styra med ohämmad sadism och i explicit egenintresse. Det är en spännande ny värld som de alltid har suktat efter.

Men den gamla världen — l’Ancien Regime — är död. Vive la révolution! Farväl för alltid till det samhället och dess trista replokaler för framtidslösa punkband, dess hänsynslösa censur av reklamfinansierade TV-kanaler i DDR-Sverige, dess cancersjuka sjukförsäkringsfifflare som ljuger om hur arbetsföra de är, dess flumskola där bråkstakiga nioåringar tillåts otyglat vara barn istället för lydiga subjekt, och dess äckliga förakt mot den naturliga eliten.

Kvar av denna gamla värld — likt Ozymandias ruiner — finns enbart en långsamt tynande grupp ovårdade, åldrande män iklädda ylletröjor eller fleecejackor, som i snart nedstängda ABF-lokaler håller tävlingar i macho-socialistiska härskartekniker. Förhoppningen är väl att de snart dör ut i nästa globala pandemi, men chansen finns att de en dag innan dess släpper sina reformistiska illusioner, inser behovet av att koppla teori med praxis och därefter beväpnar sig i ett sista hopplöst motstånd mot sina mästare, som de dödsdömda revolutionärerna i Les Miserables.

Sättet Sverige blev en civilisation — en riktig, västerländsk civilisation som står sida vid sida med våra Anglo-Europeiska bröder — är att äntligen anamma de “judisk-kristna” värderingarna. Religionshistorikerna är alla eniga om att de enda två legitima arvtagarna till fader Abraham förutspådde att Messias skulle komma i formen av en byråkratiserad, främlingsfientlig polisstat, komplett med en militariseringshets som ämnar att hålla Rikets Säkerhet — det vill säga vapenindustrins aktievärde och Carl-Oskar Bohlins existensberättigande— som sin prio nummer ett. Men i bakgrunden hörs ett eko av en sluddrande Texas-herre, som är trött på journalisternas envisa tjat och mycket hellre vill visa upp sin fina golf-drive.

***

“Vi ska dra oss till minnes hur det såg ut efter Najn Elävän, när USA hade attackerats på egen mark, och motsvarigheten till hur de här då hade fallit ut, där man hade satt en arresterings-order mot Bush OCH Osama Bin Laden.”

Så sa den nya världsordningens Ayatollah och kristdemokraternas EU-representant Alice Teodorescu Måwe i en Studio Ett-debatt med Jonas Sjöstedt (V) om ICC-ordern mot Israels statsminister Benjamin Netanyahu, f.d försvarsminister Yoav Gallant och den eventuellt döde Hamas-ledaren Mohammed Deif.

Vi som kan någonting om den illegala krigsföringen och systematiska brott mot mänskligheten som Bush-regimen bedrev efter den elfte september hade förmodligen inte riktigt sett problemen med att ställa honom inför rätta. Man kan också notera att Alice i debatten verkar helt okunnig om hur ICC och Romstadgan faktiskt fungerar.

Men att Teodorescu Måwe talar gott om George W Bush är inte ett misstag. De är lika i många aspekter. Likt Bush ligger Teodorescu Måwes politiska geni i att övertyga resten av oss att hon inte är särskilt intelligent. Men varken Bush eller Teodorescu Måwe är idioter.

Bush-klanen, genom Carlyle Group, tjänade miljarder i försvarskontrakt och konsultationer under kriget mot terrorn. Det är en ständig källa för konspirationsteorier: Bush-klanens Saudiarabiska motsvarighet, Bin Laden-familjen, hade investerat två miljoner dollar i företaget i 1994. I Oktober 2001, månaden efter Usamas attack mot den store Satan, likviderade Bin Laden-familjen sina tillgångar i företaget, då deras varumärke var smått skadad. Det tog tills 2003 innan pappa Bush den äldre lämnande sin post i företaget. Men Bush och hans medkumpaner tjänade storkovor på slakten, för att inte tala om de massiva investeringar som hela den globala ekonomiska eliten alla gynnades av när nyliberalismen bombades fram i Irak.

Likt Bush, med sitt vinstdrivande kristna korståg, är Teodorescu Måwe en mästare på att koppla det heliga med det profana. Efter ett år som handläggare i Sveriges främsta Stalinistbyråkrati – Migrationsverket — gick hon 2009 i Timbro-institutets “Stureakademi”, Svenskt Näringslivs egna indoktrineringsprogram för aspirerande Pinochet-wannabees. Därefter arbetade hon direkt för den härskande klassen i Svenskt Näringsliv som “kommunikations-strateg”, vilket är en post-modern omskrivning av yrkesrollen “propagandist.”

Någonstans innan hennes pretentioner om att vara åsiktsjournalist och innan hon började jobba för det kriminella nätverket “Academedia” så grundar hon, enligt Wikipedia, ett kvinno-nätverk med namnet “En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra.” På en ful hemsida kan man läsa att nätverkets syfte “inte är att producera ytterligare politiskt korrekta slagord” eller oja sig över den låga andelen kvinnor i bolagsstyrelser. Istället ska nätverket uppmana varje varje enskild medlem att “reflektera över de egna livsvalen, att våga välja vad som är riktigt och viktigt för just henne.”

Detta är inte särskilt viktigt för de större poänger jag vill göra, men en stunds “egen reflektion” om att en liberalkonservativ Timbroit väljer att starta ett aktivistnätverk där huvudsyftet är att medlemmarna gör lite som de vill utan att egentligen mobilisera, kan ge oss en viss ideologisk klarhet. En sista anmärkningsvärd mening: “Vi kan ändå aldrig bli riktigt bra män.”

Alice Teodorescu Måwe är inte en idiot. Såklart säger hon idiotiska saker, baserat på en väl kalkylerad okunnighet och med ton av oförtjänt moralisk överlägsenhet, men även annonser för mobilspel och spam-reklam om “heta singlar nära dig” är idiotiska. Det är, trots detta, någonstans någon som tjänar pengar på det hela.

Svenskt Näringsliv och Stureakademin har inte producerat intellektuella medelmåttor och retoriskt fördummande attackhundar som Alice Teodorescu Måwe, Fredrik Kärrholm, Paula Neuding, Adam Cjewman, Johan Ingerö och Romina Pourmokhtari av misstag. Om vi tror att de är idioter, är det vi som idioter.

För det är såklart ett absurt påstående från Teodorescu Måwe att världens mest sekulära land ska avkräva att de som söker svenskt medborgarskap ska visa på att de har “Judisk-Kristna värderingar”, eller att de ska behöva erkänna staten Israel. Men det är en absurditet som är nödvändig för ett nyliberalt klassprojekt som ämnar att utrota varje social och solidarisk aspekt av staten och samhällsbygget. När lojalitet med makten inte kan vinnas med mätta magar, en stabil välfärd och tåg som går i tid så måste Gud, Fosterland och dygd-etik ersätta den. I en artikel i DN från september i år om det ökande antalet konfirmander läser vi om en flicka som börjat tvivla på Gud under tiden i konfirmationslägret:

“Men under resans gång har hon börjat tro mindre. På konfirmationsträffarna har de talat om tron som en tröst. Hon är inte övertygad om Gud som något att trösta sig med.

— Om världen är så hemsk, så tar man till den här trösten. Det gör mig ännu mera ledsen, säger hon. Hon säger samtidigt att hon vill genomföra konfirmationen.

— Ja, jag tror ju lite: Gud kanske finns. Och kyrkan är ändå helig för mig. Det är en välkomnande känsla, säger hon.”

Gud kanske — eller kanske inte — finns, men kyrkan är helig. Och de flesta vet att “Judisk-Kristna värderingar” inte är en aspekt av någon observerbar svensk verklighet, varken i maktens korridorer eller på fabriksgolvet eller i sjuksängen de ställt i korridoren på en fullsmockad akutmottagning. Inte ens kristdemokraten Teodorescu Måwe tror att Gud finns. Det som måste finnas är drömmen om en imaginär gemenskap som kan ersätta solidariteten, och en gränsdragning mot den hatade ”andre”. För “Judisk-Kristna Värderingar” är bara en liten del av den signalpolitik mot de hatade muslimerna som har spillt över i varje presskonferens och mellan raderna på varje lagförslag sedan långt innan Furste Kristersson fångade makten.

För den genomsnittlige Tidö-röstande svensken, som statistiskt sett aldrig har haft ett enda samtal med en judisk person, och mest ser den kristna kyrkan som en del av de ockulta julritualer som mynnar ut i Kalle Anka på TV, spelar det ingen roll om “judisk-kristna värderingar” är verkliga. De är heliga ändå.

Och dessa värderingar kommer nå sin logiska slutpunkt när Alice Teodorescu Måwe, likt Jesus på korset eller Moses som vägrades tillträde i det förlovade landet, på ett självuppoffrande sätt lämnar politiken för att leva ett gott liv, med goda vänskapsband inom politik och näringsliv, och en framtida karriär inom bolagsstyrelser; lobbyorganisationer; tankesmedjor sponsrade av Chevron, ExxonMobile, Bill and Melinda Gates Foundation och Kungriket Saudiarabien; eller institut med namn som Center for Reseach Policy and Sustainable Joint Cooperation Governance. En illa dold hemlighet med dessa arbetsplatser är att man sällan behöver göra något riktigt arbete i dem – det är en a-kassa för yrkeskategorin politisk korruption.

En sak är säker — vi kommer aldrig slippa hennes närvaro. Hon kommer få vara en inhyrd expert i TV, tidningar och radio tills den dagen jorden hettat över och den siste människan, troligtvis Teodorescu Måwe själv, dött ut. Ni må tycka hon är korkad, men hon kommer vara rik och på TV, vilket är exakt den måttstock för personlig och intellektuell framgång som tanke-reformisterna på Stureakadmin har lärt henne.

George W Bush går fri, till Teodorescu Måwe’s stora lycka, och är nu mest känd för sina charmigt amatörmässiga konstnärshobby, hans urgulliga vänskap med first lady Michelle Obama och hans snurriga felsägningar – ”Bushismer.” Man uppskattar hans personliga nettoförmögenhet till 40 miljoner dollar .

Det stjärnspäckade distansundervisningsföretaget Masterclass ansåg det lämpligt att år 2022 släppa en kurs med titeln ”President Bush Teaches Authentic Leadership”. Där får mysfarbrorn Bush lära ut hur man ”lyssnar in och inspirerar en kultur som gynnar sammarbete”. Frun, first lady Laura Bush får också vara med, och han får även prata lite om sina konstverk. Enligt läckta interna dokument som släpptes av Wikileaks i Oktober 2010 uppskattar den amerikanska armén att 109 000 irakier dog till följd av invasionen – 66 081 av dem civila. Dödstalen är sannolikt mycket högre.

***

Jag minns fortfarande begynnelsen till mitt egna politiska uppvaknande som elvaåring. Det var när jag såg på vardagsrummets TV hur President Bush förklarade att USA skulle invadera Irak.

Han pratar, från våran tids perspektiv, som en snäll-liberal humanist i jämförelse med den öppna islamofobi som idag hägrar över nästan hela den politiska diskursen. Han säger att USA kommer till Irak med en stor respekt för dess medborgare, storslagna civilisation och för religionerna de praktiserar. Den ”stora respekten” fick vi alla se april 2004, när bilder spreds av purunga, kritvita fångvakter i Abu Ghraib som poserade med sexuellt förnedrade nakna Irakiska fångar som tvingades simulera sexakter på varandra, blev insmorda i avföring och drogs runt på marken i ett koppel.

Men det var inte föraning om dessa nu bortglömda krigsbrott, eller Bushs “toleranta attityd” som fick mig att reagera. Krigsförklaringen slutade med “May God Bless our Country and All Who Defend Her.”

Jag var ett djupt religiöst barn, ett Jehovas Vittne som var stolt över min sekts principfasta vägran att delta i den avgudadyrkan vi kallar nationsstaten, med dess flaggor, lovsånger och hedniska ritualer. Jag kände några som hade suttit i fängelse över sin vapenvägran i Finland.

Jag levde länge med den felaktiga uppfattningen att morfar flytt Finland till Sverige i en liten eka, täckt endast av en filt, inte på grund av en över oro för våld kring det nazi-iblandade Andra Vinterkriget, utan för att de var religiösa vapenvägrare.

I verkligheten kom familjens konvertering till Sanningen ett tag senare, när de återvänt till Vargholmen i Finland. En iskall vinterdag hittade gammelmormor en genomfrusen utgåva av JV-tidningen Vakna! utanför deras dörr, för att sedan sätta sig på den för att få den att tina upp. Den stora delen av min familj har levt i Sanningen sedan dess.

Morfars berättelser om att som ung pojke dela ut kommunistiska propagandatidningar på gatorna har alltid fått mig undra om flykten till Sverige hade att göra med att gammelmorfar var stalinistisk desertör. Han gav Jehovas Vittnen den dubiösa utmärkelsen att de “räddade” honom från kommunismen. Jag har fortfarande kvar hans svenska utgåva av Simon Sebag Montefiores “Stalin — Den Röda Tsaren och Hans Hov” som jag lånade från honom en kort tid innan han gick bort.

Men innan jag fick flyktens anledningar klargjort för mig så kände jag en stolthet över att vara ättling till en man som vägrade rikta ett vapen mot ett annan av Guds flock, och vägrade kämpa tillsammans men den Nazistarmé som halshögg Vittnen, stal deras barn eller satte dem i koncentrationsläger.

Därav min starka reaktion. Idéen att Gud skulle välsigna någon modern nation — allra minst syndens högborg USA — var både skrattretande och förolämpande för mig. Än värre för att det sades för att rättfärdiga ett krig — den synd mot Jehova och hans skapelse som jag alltid hade lägst tolerans för. Jag minns att jag tänkte:

Den här mannen ljuger för mig.

***

Att bli en civilisation innebär sina egna blodsriter och styrkeuppvisningar. Det är inte en liten sak att ta plats bredvid de ärevördiga världs-ledarna USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Likt David Camerons sexakt med ett avhugget grishuvud måste den aspirerande civilisationen Sverige bevisa för sina kamrater att vi har vad det krävs, oavsett hur brutalt eller förnedrande.

Den första riten, i vår nya civilisations gryning, kom med Libyen-kriget 2011. En nyvald Socialdemokratisk ordförande, Håkan Juholt, jäktas in i att godkänna användningen av svenska JAS-plan. Som en sann socialdemokrat godkänner han att svenska JAS-plan enbart används för att skapa en ”no-fly zone”, och att de används för att identifiera mål. Inga bomber. En gevalia-doftande, humanitär, blodlös fredsinsats.

De civiliserande grupperingarna i Regeringen Reinfeld kände kanske då det första ljuset på horisonten. Man kan se hur de gråter en hoppfull tår, för frihetskämparna i Libyen och deras stundande allians med hela Saabs bolagsstyrelse, som alliansen mellan arbetare och bönder i Oktober-revolutionen.

Men insatsen var för borgarna såklart också en form av kastration från Socialdemokraterna. Alla vet, som Clinton och Bush hade lärt dem, att riktiga västländer inte åker runt i plan bara för att titta i kameror, utan använder dessa skräckinjagande fallossymboler för att släppa civiliserande bomber mot civil infrastruktur. Höjden av denna kastrering kom efter Nato-allierade upptäckte att JAS-planens kameror var mycket bättre än deras egna, och våra modiga pojkar, redo för sitt mandomstest, fick hålla sig till att bara peka ut vilka familjehem och ramadan-högtidlighållanden som skulle bombas. Vår modiga pilot, fosterlandets försvarare, längtar efter dagen han kan begå krigsbrott helt på egen hand.

Detta och våra andra “icke-våldsamma” insatser kan man höra om i den märkligt rubricerade P1-dokumentären “Libyen — godhetsprojektet som blev en mardröm.” Vi får vara tydliga med att det är en förolämpning mot det svenska intellektet att Nato-länder skulle vara intresserade i “godhet.” Men dokumentären är ändå en fascinerande kritik mot det rätt okritiska accepterandet av propaganda och krigshets som hela det svenska samhället gjorde sig skyldig till.

I dokumentären får man höra om det svenska “10:e Psyopsförbandet” som reste till en Nato-bas i en italienskt badort. Den intervjuade psyopschefen, Patrik Thomé, njöt.

“Jämfört med de flesta andra internationella insatser som genomförs, så var det här väldigt bekvämt, eftersom det var i Italien […] Hotbilden var låg, man kunde äta bra mat, dricka italienskt kaffe…”

Ett psyopsförband har som uppgift att inrikta sig mot “godkända målgrupper” för att påverka deras beteende, t.ex att få stridande grupper att sänka deras försvarsvilja, samt att höja civilbefolkningens lojalitet till den egna sidan. Denna sorts aktivitet var innan millennieskiftet något de flesta regeringar inte vill erkänna till.

Våra psyops-agenter, på sin lyxiga krigssemester i Italien, hade fångat upp information att Gaddafi hade hyrt in utländska legosoldater som terroriserade och våldtog. Samtidigt fick man se på sociala medier läskiga videor där man såg män som gick i grupp, på ett obehaglig koordinerat sätt, iklädda hotfulla bygghjälmar. Gaddafis hyrvapen, förmodligen. Det är säkert ett sammanträffande att de ser exakt ut som de arbetskraftinvandrande byggarbetarna från Sudan och Chad som delar av de frihetsälskande “rebellerna” hade odlat ett vida spritt rasistiskt hat mot.

Thomé beskriver hur 10:e psyopsförbandet skapade “produkter” som pekar ut dessa mörkhyade legosoldater, i formen av papperslappar som sprids runt Libyen. Myter om att de orkestrerar gruppvåldtäkter sprider sig, och får legitimitet i västerländska medier. I Misrata lynchas migranter och torteras, och klotter om “brigaden för utrensningen av slavar, svart hud” syns längst gatorna. Den närliggande staden Tawergha, som grundades av fria slavar och är det äldsta svarta samhället i Libyen, utsätts snart för vida sprid terror och till slut etniskt rensas dess c.a 40 000 invånvare. I vilken utsträckning västerländska påverkansoperationer skapade miljön där denna form av våldsam rasism fick legitimitet är det för närvarande ingen som vet.

Tidöjuntans idoler i Storbritannien, USA, Frankrike, Tyskland och Israel kan intyga att varje stor civilisationer är byggt på militära invasioner, etnisk rensning och terror. Vi har klarat mandomsprovet.

Libyen får aldrig mer bli en civilisation. Efter Gaddafi föll, våldtagen av jihadister med bajonetter, föll även Libyen in i kaos, krigsherrevälde och slavhandel. Gaddafi var en diktator och en tyrann, men i detta skiljer han sig inte märkbart från alla andra diktaturer och krigsherrar som väst entusiastiskt stått bakom i kontinenten Afrika. Hans värsta synd, för väst, var att han tog över sitt lands resurser, omfördelade rikedomar och försökte modernisera landet. Trots att han senare utsatte sin befolkning för nyliberalism och ekonomiskt samarbete med de stora civilisationerna, var det inte nog för att rädda honom, eller hans folk. Ingen intelligent sörjer honom som politisk figur, men ingen med ett hjärta kan låta bli att sörja för Libyens folk.

Vi pratar aldrig om Libyen. Det är ingen som vill kännas vid den misslyckade revolutionen, som i sin begynnelse genuint inspirerade människor världen över. Ingen kommer någonsin hållas ansvarig för vad vi gjorde mot dem. Allra minst lilla Sverige, vars civilisation var för ung för att vara straffmyndig.

***

Många undrar varför Socialdemokraterna under Magdalena Andersson inte ryter ifrån, och istället verkar tävla med Tidöjuntan om vem som kan vara mest rasistisk, polariserande och auktoritär i både kriminalpolitik och invandringspolitiken. Varför skulle ett parti med socialdemokraternas historia falla in i en sån röta?

Svaret är att Socialdemokraterna inte riktigt har en historia, varken ideologiskt eller akademiskt. De har istället en samling meriter och framgångar i sitt CV. De lever, sedan den tyska urfadern Eduard Bernsteins dagar, i ett radikalt “nu”, ett sökande efter en kompromiss med verkligheten som den är. Det var Bernstein, mannen som ledde Europeisk socialdemokrati bort från Marx och mot klassamarbetet, som sa:

“Den riktiga rörelsen är allt, slutmålet är ingenting.”

Det frigjorde socialdemokrater över hela Europa att agera utan tanke på framtiden och glömma allt det som varit. Glömmandet inkluderar Eduard Bernstein själv, som de flesta svenska socialdemokrater aldrig hört talas om, trots att de hemsökta av hans spöke. Det gav dem också enorma framgångar, när industrin var inhemsk och arbetarklassen inte var lika rörlig. Efter att Palme, socialdemokratins sista riktiga människa, sköts till döds på Sveavägen, och efter att Kjell-Olof Feldt krossade folkhemmets finanspolitiska bas i Novemberrevolutionen, har Socialdemokraterna inte haft något annat val än att förvalta folkhemmets nedmontering under global kapitalism i det radikala nuets logik. Därför kan inte Socialdemokraterna föra någon radikal politik, utan måste istället prata om “ansvarstagande” och “ordning och reda”.

Ingen folkhemsnostalgi kan någonsin ersätta Socialdemokraternas grundläggande oförmåga att se bortom det radikala nuet. Och i det radikala nuet finns samma oförmåga att med de traditionella medlen möta samhällets sociala och materiella behov, utan enbart en sörja av överstatlig repression mot kriminalitet och invandring.

***

Mitt i allt detta och utan större debatt har Sverige lyckats få sin egen propagandabyrå, Myndigheten för Psykologiskt Försvar (MPF). Det är väldigt talande för svensk kultur att den tog formen av en tråkig besserwisser. När Ulf Kristersson, häcklad av demonstranter som ropade att Israel begår ett folkmord, höll på att säga att “Israel har rätt till folkm-”, passade många på att med hänvisning till MPF:s analys av LVU-kampanjen påpeka att han kanske menade folköl, folkrätt, folkdräkt eller något annat.

Farliga “utländska” konton hade cirkulerat klipp där översättningen inte kunde matcha det svenska språkets öppna tolkning. Att klippet blev viralt har ju såklart att göra med att felsägningen — för Kristersson menade såklart inte att säga det så — egentligen är den sanna kontentan av Tidöjuntans syn på Israels krig. Den samlade bedömningen av deras ord och gärning sedan 7:e oktober indikerar tydligt deras åsikt att Israel har ”rätt att begå folkmord.”

Men våra ledare och journalistkåren verkar inte medvetna om att politisk kritik ofta är ironisk, psykoanalytisk, satirisk och symbolisk. Härnäst berättar de för finska soldater att Molotovcocktails inte alls är Sovjets utrikesministers föredragna drink. Men sådant får inte längre tillåtas. Civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin sa till oss alla att inte sprida klippet. Att kritiken kom ursprungligen från svenska aktivister var oviktigt.

Jämfört med andra myndigheter så verkar MPF rätt amatörmässig. Hemsidan saknar grundläggande information om vad myndigheten får och inte får göra, utan enbart hänvisningar till relativt kortfattande och intetsägande regeringsinstruktioner och det årliga regleringsbrevet från Ekonomistyrningsverket. Uppdraget kan då tolkas lika fritt som en bibelvers, vilket ledde till den märkliga dogmen där man bara fick kommentera missbruk av yttrandefrihet och mediers självständighet om det kunde påvisas utländskt samarbete. På denna basis anmälde man Kalla Faktas avslöjande om SD:s trollfabriker till granskningsnämnden.

Det är såklart intellektuellt omöjligt att göra en distinktion mellan inhemska Sverigekritiker och utländska. Sanning är sanning oavsett om den kommer från ett Daesh-sympatiserande bot-konto eller ett facebookinlägg från en spårad pensionär i Åtvidaberg. Till och med Ivar Arpi är även han kapabel att tala sanning, även fast vi inte märkt av det än.

Hela myndighetsuppdraget är oförenligt med demokratiska värderingar, då det ämnar att skydda “Sverigebilden”, och utmana andra beskrivningar av vårat samhälle. Det är ett sätt för makthavare att ge sig själv tolkningsföreträde om sitt maktutövande. Man oroar sig till exempel om att Sverige utmålas som islamfientligt — vilket för dom flesta bara är sanning och på intet sätt en felaktig analys.

Bakom all hysteri kring desinformation ligger en önskan från olika parter att monopolisera sanningen och radera sociala förklaringsmodeller till varför samhället ser ut som det gör, och varför människor tror vad de tror på. MPF med flera har, helt riktigt, pekat ut att Al-Jazeera och andra spridit konspirationsteorier om att socialtjänsten kidnappar muslimska barn. Vi skall alla förfäras av detta undergrävande av “tillit” som ondskefulla Qatar-medier och barnmisshandlande invandrar-mammor gjort sig skyldiga till.

Men det ingen vill fråga sig själv är varför det är så nära till hands för muslimer i Sverige att misstro svensk socialtjänst och det svenska samhället i stort? Om du hade sagt till föräldrar från Östermalm att deras barn systematiskt tvångsomhändertas på felaktiga grunder hade de förmodligen inte trott på det med någon särskilt entusiasm.

Vad har den svenska staten någonsin gjort för att nyanlända muslimer skall känna välkomna, integrerade, inkluderade och respekterade? Dessa familjer har nog märkt att politikerna och myndigheterna alla verkar agera utan respekt för deras religion, kultur och ekonomiska trygghet. Det är magstarkt att utkräva “tillit” till svenska myndigheter och samhälle när man dagligen signalerar till dem att de är ett främmande folk som inte passar in. De kommer tro att socialtjänsten stjäl deras barn tills den dagen vi ger dem en annan sanning att tro på. Kanske säkra anställningar, billigare matvaror och en stabil bostadsmarknad är något att tro på?

En oro om “tillit” till regeringsmakten har sedan åtminstone 90-talet varit en besatthet för politiker, universitet, journalister och andra elit-institutioner, som Alexander Cockburn briljant dekonstruerade i en artikel från 1995. Att man i kalla krigets skugga plötsligt upptäckte att människor brister på tillit mot sin regering, och människorna som styr den, är knappast en slump. Tidigare regeringar har vunnit tillit genom att faktiskt försöka göra livet bättre för den stora folkmajoriteten — men l’Ancien Regime är nu död. Så det är nu MPF-chefen Magnus Hjorts stora uppdrag att säkra att vi alla tror att regeringen har våra bästa intressen i åtanke, och inte lyssnar på farliga utlänningar och deras cyniska kritik av vårt vackra land.

***

I natten mellan 22:a och 23:e september 2022 får jag ett desperat twitter-dm från Znar Bozkurt. Znar Bozkurt, numera Mattias Znar Carlsson, hade terrorhotstämplats av Säpo. Znar har aldrig fått se Säpos motivering till stämplingen. Han var tidigare aktivist i det socialdemokratiska och pro-kurdiska HDP i Turkiet, och var både homosexuell och kristen. Det finns ingen människa som rimligtvis kan tro att han var ett hot mot riket, men han hade ändå tagits in i förvar i Göteborg. Jag har raderat twitter (numera X) och har inte skärmdumparna, men han skrev till mig i desperation — jag hade aldrig riktigt pratat med honom, men vi följde varandra och jag var, som han, vaken mitt i natten — och ville att jag skulle ringa. Det gjorde jag.

Förvaret hade, mitt i natten och utan att ge möjlighet att konsultera en advokat, beslutat att flytta honom från västkusten till Märsta, långt bort från hans partner och vänner. De använde de faktum att Znar hotades av homofoba ryskar och iranier i förvaret som förtext. Att han skulle straffas för något han själv var offer för, var något han inte kunde acceptera. Anledningen var uppenbar: de förberedde att utvisa honom till en tyrann via Arlanda.

Jag fick höra Znar argumentera med en av personalen, en kall auktoritär som genom sitt karriärsval hade gjort sig av med all sin mänsklighet som en fjäril blir av med sin kokong. Znar ville att jag skulle hjälpa honom. Jag kände mig helt maktlös. Jag lovade att vi i Vänsterpartiet Eskilstuna skulle anordna en demonstration, och skriva en insändare. Znar verkade tacksam, men jag kände att det var en klen tröst.

Znar frigavs tillslut, men han är bara en av många som hotats med utvisning eller har utvisats till Turkiet av Säpo på beställning av Erdogan. Men, tänkte Socialdemokraterna och sedan Tidöjuntan, det är priset för att bli en civilisation. Vi ska ju gå med i Nato, för att markera mot ryssen och det ökade hotet från islamisk terrorism, och därav måste vi göra blodsoffer till den turkiske diktatorn. Kurder i Sverige skulle skickas för fängelse, förföljelse och tortyr, baserat på bevis som den anklagade aldrig fick se, och varför? För att blidka mannen som tillsammans med Ungerns Orban är Natos främste Ryssvän, och tillika ansvarig för att materiellt stödja islamister i Syrien och annanstans.

Idag är de Hamas främsta vän. Men det är inte våra militära samarbetspartners som ska fördöma Hamas, det är vi svenska Israelkritiker som ska försäkra våra känsliga Israelvänner om att det inte bor en Yahya Sinwar någonstans djupt inom oss.

Nato, de europeiska kolonialstaternas enade front, var det sista steget på trappan mot civilisationens pärleport. Det såldes in till det svenska folket med en term — “det förändrade säkerhetsläget” — som har den stora fördelen att det betyder exakt ingenting. Man pekar mot Ryssland och mot islamistisk terrorism, men ingen har kunnat peka ut exakt hur stor hotbilden från dessa är, vad den hade inneburit och krävt av svenskt försvar, hur den hade påverkat våran demokrati och frihet att förhandla, och det har förövrigt inte funnits någon exakt debatt som lägger fram och jämför de olika alternativen för att möta det påstådda hotet.

En sådan debatt hade förmodligen inneburit en omöjlighet: att försvarsmakten och SÄPO offentliggjorde klassificerad information om ”säkerhetsläget” som vi vanliga dödliga förmodligen inte hade kunnat hantera ansvarsfullt. Vi är trots allt, sköra ting, och om inte informationen hemlighålls från oss kan det orsaka det hitintills största hotet mot Moder Sveas säkerhet: en demokratisk regeringsform.

Och ingen reflekterade över det uppenbara: att om Sverige, som trotts vår lilla befolkning är en viktig spelare i kapitalismen globala infrastruktur, attackerades av Ryssland så hade hela Europa och USA försvarat oss ändå, inklusive eventuellt användande av kärnvapen. Om Ukraina, inte heller dem ett Nato-land, har strategisk vikt för Nato, EU och västvärlden, är Sveriges vikt mångdubblat större.

Men för borgarna har Nato ett enormt symbolvärde för deras civiliserings-uppdrag. För svensk borgerlighet har Sverige alltid känts som Europas eviga lillebror, som aldrig får sitta vid vuxenbordet och dricka starkdricka med de äldre syskonen. Sveriges neutralitet, och Palmes pinsamma solidaritet med länder i “tredje världen”, stinker av gammalmodigt helylle-sosseri.

Men det var inte nog för borgarna. Man motbevisade sitt eget huvudargument — att Nato var det enda sättet att bemöta den “förändrade hotbilden” — genom att teckna ett separat blodskontrakt med Hin Håle självt, DCA-avtalet med USA. Den inbjuder USA till en fredlig ockupation av vårat land, inklusive tillgång till militärbaser och fri lejd i närliggande område. Trots att borgare har protesterat så är det visst så att amerikanska soldater inte kommer dömas enligt svensk lag om det är så att de, till exempel, våldtar svenska kvinnor. De kan då dömas enligt den mycket mindre omfattande amerikanska lagen, i en militär domstol som har intresse av att behålla sitt goda rykte.

Den nya civilisationens apostlar vinner här ännu en stor vinst. Precis som Storbritannien är det en utmärkande del av Europeisk civilisation att man gör sig till den starkaste mannens, eller landets, undergivna lilla dockstat. Hell Ceasar!

***

George W Bush har kommit till Rosenbad. Han vandrar runt dess hallar och ler. Han önskar kanske att han hellre var på en golfbana i Florida, men vi har gjort allt vi kan för att få honom att känna sig som hemma. Han välkomnas med öppna armar av Gunnar Strömmer, vår alldeles egna Dick Cheney eller Donald Rumsfeld.

Han är här i rådgivande roll. Han är, som vi nämnde ovan, en mästare i ledarskap (han har till och med sin egen Masterclass).

Våra otränade Junta-ledare behöver all expertis de kan få. President Bush är säkert imponerad av vad vi redan gjort hittills. Vi har inte ens behövt en storskalig terrorattack eller mjältbrands-brevkampanj, och vi har ändå lyckats undergräva Sveriges rättstat och individens alla rättigheter. Den enda oppositionen är när sura vänster-skribenter hytter med fingrarna på ledarsidorna.

Efter elfte september, eller “Najn Elävän” som Alice Teodorescu Måwe uttryckte det, fick man igenom en nödåtgärd vid namn USA PATRIOT ACT, vanligtvis känd som “The Patriot-Act”. Det är egentligen en akronym, och står för ”Uniting and Strengthening America by Providing Appropriate Tools Required to Intercept and Obstruct Terrorism Act of 2001”. Man undrar hur mycket av Amerikansk politik har formats av en önskan att ha symboliskt effektiva förkortningar.

Det är en massiv lagändring, som verkar ha funnits i utkastsform redan innan terrordådet i September, då den var färdig för omröstning redan i Oktober. Det är inte heller troligt att de flesta som röstade fram den faktiskt läste innehållet. Den innebar en serie massiva kränkningar och inkräktande i privatpersoners rättigheter, samt ett utökande av den statliga våldsapparatens friheter och storlek. Det har, sedan Reagan, varit en av nyliberalismens huvudmål att krympa statens sociala funktion när det kommer till ingripanden mot fattigdom, investeringar i infrastruktur och allmännytta. Samtidigt var det alltid en del av projektet att utöka statens våldsapparat, för att hantera de ofrånkomliga problemen med klassklyftor, kriminalitet och migrationsvågor som logiskt resulterar. Dessutom behövs en utökning av militär makt för att hantera den massiva tumult som denna massiva, globala reform skapar i de tidigare, eller nuvarande, kolonierna.

Det är lätt att missa den dimension av det nyliberala projektet, då det för det första är något felbenämnt (det är ett hobbyprojekt av de mest konservativa och gammelkoloniala elementen i västerländska samhällen, inte “liberalism”), och dels för att den vanligtvis infördes i Europa av centrister, avdankade sossar och de “nya fria” post-kommunistiska östeuropa. Att nyliberalismens förtrupper var Ronald Reagan, Margaret Thatcher och den chilenska diktatorn Augusto Pinochet tycks inte ha registreras.

I samtliga fall har förändringarna mot en mer auktoritär politisk regim föranletts antingen av stora finanskriser (se Sverige på 90-talet, eller britternas 70-tal), och i många fall har det krävts externa, våldsamma hot. I Sverige behövs däremot ingen “Najn Elävän”, för vi har av vår egen media terroriserats av diverse påstådda eller verkliga terrorhot, som poppar upp i nyhetscykeln någon gång varannan vecka, och sällan följs upp på. Minns ni när Hamas, som i princip aldrig agerar utanför Palestina, planerade terrorattentat mot Israeliska ambassaden i Sverige? Det har säkert både Netanyahu och “terrorexpert” (tillika medlem i Sidas styrelse) Magnus Ranstorp glömt bort, trots att de var tvärsäkra på detta i januari 2024. Men den moderna media-infrastrukturen är inte byggd för att “följa upp” på påståenden från diverse politiker, myndigheter och utländska folkmördare.

Att vara omvärldsbevakande journalist, år 2024, innebär ett entusiastiskt och flitigt klippa-klistra-jobb, där man klipper ut ett pressmeddelande, påstående eller uttalande från ministrar, myndighetsrepresentanter och utländska militärer, och klistrar in det i ett Word-dokument. Om ämnet anses vara av vikt för allmänheten tar man ofta in en “expert”, helst en som håller med om vad den citerade makthavaren eller myndigheten säger. Det blir enklare så. Click send. Så jobbar man i det effektiviserade demokrati-försvaret vi kallar journalistik.

Så som i himlen, så också på jorden — så med terrorism, så också med gängkriminalitet. Utan särskild konspiration eller ont uppsåt, utan ett existentiellt uppdrag att säkra klicken, så har media skapat en kultur där kriminaliteten verkar universell och central för det svenska samhället. Man behöver inte berätta för mig om vad organiserad brottslighet gör med ett samhälle — jag bor i Eskilstuna, där barn dödar barn — men det är också sant att politiker ofta motiveras av ett självtjänande och cyniskt självintresse. Man vill visa för alla oss andra att man tar saker och ting på allvar, att man “gör någonting.”

“Någon måste göra någonting” är samtidens farligaste retoriska invektiv. Man avsäger sig ansvaret att specificera vem som skall göra exakt vad. Det är klart att “någon borde ha gjort någonting” om Libyen-revolutionen, men eftersom “någon” var Nato blev “någonting” det urskillningslösa bombandet av civil infrastruktur och en total avsaknad av ansvarstagande för kaoset som följde. Och i fallet terrorism och gängkriminalitet är “någon” vår kriminologiskt handikappade politiska klass, och “någonting” blir införandet av en hänsynslös polisstat.

Våra makthavare vet mycket väl att de inte vinner några röster på att säga sanningen: att arbetet mot organiserad brottslighet, och brottslighet i allmänhet, är ett projekt som kommer ta generationer bortom nuvarande mandatperioder att fullborda, och som kommer innebära — och här kan vi se Ulf Kristersson, Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson rysa i obehag — sociala investeringar och ekonomisk omfördelning.

Oavsett är problemet taget helt ur sina proportioner. I en intervju i DN med två prisbelönta kriminologer, Frances Crook och Bryan Stevensson, kan vi läsa hur Crook säger följande om vårt krig mot kriminaliteten:

“Förlåt, men jag tycker att det är rent nonsens. Sverige är inte ett farligt och våldsamt land. Det är ett tryggt, civiliserat land som har särskilda problem, som alla länder har. Politiker utnyttjar vad de ser som en möjlig valvinnare och piskar upp en rädsla. De borde veta bättre, liksom medierna.”

Stevensson tillägger:

“Och svenskarna ska inte låta sig styras som om det vore undantagstillstånd […] När ett land låter sig styras utifrån rädsla och ilska börjar man tolerera saker som man aldrig bör tolerera. Det är så extrema straff och extrem politik blir regeringspolitik.”

Rätt så. Men det faller såklart för döva öron. Val måste vinnas och rubriker måste klickas på. Tidöjuntan, som Civil Rights Defenders har dokumenterat, gör det enda “någonting” som “någon” kan göra i en långsamt döende demokrati: bygger upp arbiträr och maktfullkomlig polisstat.

Vi behöver inte gå in på de värsta övertrampen — angivarlagen, visitationszonerna, massövervakningen , det legaliserade plundrandet av “gängkriminellas” (läs: arabers) guccikepsar och lamborghinis — annat än att de har prövats världen över och aldrig resulterat i något annat än att poliser, Säpo-agenter, byråkrater och domstolar får en utökad arbiträr makt över alla oss andra, och fast (eller för att) det aldrig egentligen löser brottsligheten så kvarstår dessa åtgärder, trots sina misslyckanden. Att problemen kvarstår blir ett konstant rättfärdigande för både åtgärderna som finns och en expansion av dem. Det är en cykel som riskerar att undergräva allt vad demokrati heter.

George W Bush ser ut från Rosenbads balkong över vår stundande svenska dystopi, produkten av hans civiliseringsprojekt efter elfte september. Det är en röta som han, trots att han i Europa och överallt annanstans var känd som snurrig lantis, lyckats dra med stora delar av vår planet i. Han hade lite hjälp — precis som Tidöjuntan hade hjälp av Alliansen och Januariöverkommelsen — från Bill Clinton, som påbörjade den rättighets-frätande processen efter bombningen i Oklahoma City.

Precis som elfte september var en produkt av Amerikansk utrikespolitik, var det terrordådet en produkt av Amerikansk inrikespolitik. Terroristen, Timothy McVeigh, såg det som en svar på det påstådda övervåld som den federala regeringen hade brukat mot sekten i Waco, och en hemundervisande rasist-familj i Ruby Ridge. Clinton fick igenom en serie drakoniska reformer då, via den s.k “Antiterrorism and Effective Death Penalty Act.”

Det var relativt enkelt att få igenom det i USA, som vid den tiden saknade organiserad vänsteropposition, och vars övriga opposition gick att hitta i det bisarra gränslandet mellan anti-statlig libertarianism och öppet rasistiska milisrörelser (dvs dagens Trump-väljare).

I Sverige verkar det inte vara mycket svårare — de sista frihetliga liberalerna förnedrades i samband med FRA-vevan. Och den politiska oppositionen måste balansera det faktum att den förmodligen i framtiden måste regera tillsammans med Magdalena Anderssons entusiastiska Dick Cheney-fans i Socialdemokraterna.

Och visst finns det en opposition mot individuella övertramp i Sverige, till exempel angivarlagen. Men det saknas i både politisk och medial diskurs en helhetsbild av vad Tidöjuntan håller på att göra med Sverige. De reformer som genomförts nu — inte bara den katastrofala borgerliga nedskärningspolitiken — kommer ha långtgående konsekvenser i generationer framöver. Precis som den nyliberala nedmonteringen av välfärdsstaten och finanspolitiken så kommer nedmonteringen av vår rättsstat och inskränkandet av våra rättigheter vara enormt svåra att återställa.

George W Bush, “Dubya”, har kommit till Rosenbad. Drömmen om en annan värld, som vinns genom folkets öppna, fredliga kamp, i folkrörelser och fackförbund, verkar avlägsen. Men det finns inga ursäkter. Dystopin är inte här än. Framtiden är ännu inte en empirisk verklighet, men den förföljer oss som en mördare i natten.

Elfte september 2001 flyger kapade plan in i tvillingtornen. En vecka efter det, artonde september, hittas brev med spår av mjältbrand adresserade till två amerikanska senatorer. Sjunde oktober förklarar USA krig mot Afghanistan, och ett krig mot terrorn. I december 2001 faller talibanerna, och uppdraget var slutfört.

Året därefter, den artonde mars 2002, släpper Eskilstuna-bandet Kent sin första singel från den kommande bästsäljaren ”Vapen & Ammunition”. Jag hör refrängen när jag läser rubrikerna år 2024:

Vi blev som dom andra…