I ljuset famlar vi i blindo
I en omtalad ledare i ETC skriver Somar Al Naher om den kritik som ofta riktas mot media och journalister. “Mediakritik” riskerar att bli konspirations-teorier — schablonartad kritik mot att “medier mörkar” kan urarta till en luddig och oklar kritik. Tyvärr verkar Al Naher mest hänge sig åt en lätt pedantisk och nedlåtande genomgång på hur media funkar — som om “mediakritiker” inte visste att olika tidningar har olika chefer och egen redaktion, etc. Elina Pankhe pekar i sin slutreplik i Aftonbladet ut ironin i texten — efter att klaga om hur kritik mot medier är vaga, ospecificerade och oseriösa, så visar det sig att Al Naher själv är likadan gällande de “mediakritiker” hon kritiserar, med referens enbart till “sociala medier-konton.”
Jag kan dock någonstans skriva under på att mediakritiken från vänster är i stort reflexmässig och missriktad. Det är en trend jag märkt i flera år på sociala medier — där aktivism består av att kritisera vissa ordval, där man kan kritisera en passiv röst när minoriteter mördas, eller beklaga sig på att en västfientlig diktatur klassas som “regim” medan en annan västvänlig diktatur är en “samarbetspartner” e.dyl. Varje gång en vit tonåring begår en massaker i en Amerikansk skola så fylls X av skärmdumpar på nyhetsartiklar där gärningsmannen beskrivs som en trevlig kis som såg normal ut på skolfotona — ofta kontrasterat med hur svarta barn som mördats av polisen framställs som kriminella och bråkiga. En kommentar på detta kanske är nödvändig, men knappast upplysande. Vita tonåringar fortsätter inte döda sina klasskamrater för att de kommer daltas med i media efter dådet, och oskyldiga svarta barn skjuts inte till döds för att poliser läser för mycket New York Post. Rapporteringen är ett symptom på större, strukturella ting — inte orsaken.
Och läget i Gaza är inte som det är för att medier “mörkar” om situationen. Israel genomför i skrivande stund ett folkmord motiverat av 100 år av rasistisk ockupation, folkrättsbrott, våld och avhumanisering. Den utförs av en högerextrem regering som hänvisar till terrorattacken 7:e Oktober som ursäkt för en etnisk rensning som högersionister har drömt om sedan 30-talet. I processen har de dödat ungefär 30 000 civila, bland dem 12 300 barn, släppt otaliga “dumb bombs” — 900 kg tunga och ostyrda bomber — på civila områden, bombat områden som civila har uppmanats att fly till, attackerat sjukhus, religiösa byggnader, flyktingläger och biståndstransporter, torterat krigsfångar och skjutit barn i huvudet, samt mycket, mycket mer. Israeliska politiker spekulerar högt i både Knesset och sociala medier om hur bäst man skall befria Gaza från landets “problematiska” innevånare.
Det finns inget mörkande här — händelserna rapporteras dagligen av stora mediaföretag och sprids runt sociala medier, kommenteras av tjänstemän och politiker, och dominerar utrikespolitisk bevakning. Den som är investerad kan enkelt ta reda på fakta, och även om desinformation sprids konstant, är de flesta punkterna som listats ovan okontroversiella, otvetydiga och väldokumenterade. Att medierna använder passiv röst när Israel mördar civila, eller att varje artikel om folkmordet måste punkteras med en påminnelse om Hamas-dådet som startade kriget, kan aldrig förändra på dessa grundläggande punkter.
Ironin i narrativet om att “media mörkar” och “världen bara ser på” är att det aldrig i mannaminne har funnits ett liknande globalt medvetande om Israel/Palestina-frågan, aldrig rapporterats så klarsynt och aldrig synts ett så öppet och tydligt motstånd från både aktivister världen över och internationella ledare. En vänster som är van med absolut, outgrundlig cynism och vars huvudfiende inte är imperialister, rasister och pengamakt, utan snarare attackerar “diskurs” och “narrativ” skulle helt missa detta världshistoriska skifte i opinion i sin postmoderna ilska. Antropologen Pierre Bourdieu säger någonstans i sin bok Pascalian Meditations hur den akademiska vänstern föreställer sig att “en förändring av ordens ordning blir en förändring i tingens ordning” — lika sant nu som det var när det skrevs 1997. Folkmordet går inte över bara för att medier börjar tillskriva palestinier sin legitima status som offer, eller för att medier skriver tydligt varje gång Israel begår ett krigsbrott. Det kommer ändras först när de politiska, sociala och ekonomiska konstaderna för att begå folkmord blir för stora.
Det betyder såklart inte att mycket legitima frågor kan ställas om stormediers rapportering. The Intercept rapporterar att CNN skickar in sin Israel-rapportering till arméns nyhetsbyrå för censur, och Wall Street Journals rapport om UNRWA-skandalen skrevs av en före-detta IDF-soldat och liknar mest en okritisk återpublicering av statspropaganda. Misslyckandet av den internationella journalistkåren att ställa några relevanta frågor till de regeringar som därefter drog in stödet till UNRWA är symptomatiskt för ett arbetssätt där makthavare antas göra sina beslut på en stabil grund. Att flera kanaler inte livesände Sydafrikas historiska ICJ-framträdande, men livesände Israels försvar i folkmordsrättegången är nog för att få foliehattarna på. Men värst av allt är avsaknaden av rapport och analys över Israels egna interna dynamik — vet gemene svensk att israeler hatar Netanyahu-regimen och kräver hans avgång, att gisslanfamiljerna kräver en överenskommelse med Hamas till vilket pris som helst, eller att fascisten Itamar Ben-Gvir hotar att fälla regeringen nästan varje vecka? Det är en direkt effekt av redaktioner som hyper-fokuserar på militären och internationella diplomatiska utspel, och därmed bortser från andra, minst lika viktiga aspekter.
Men inget av detta bör förvirra eller distrahera oss. Media är inte en sorts hjärnkontroll — de allra flesta vet vad 12300 döda barn innebär, att attacker mot sjukhus är omänskliga, och de som är nyfikna kan enkelt ta reda på huruvida Israels aktioner strider mot internationell och humanitär lag. Samma CNN som verkar frivillig-anmäla sig för IDF-censur har rapporterat om några av de värsta krigsbrotten, för de går inte att undvika. Det spelar ingen roll vad varken USA eller Israel säger om saken — inte vad Wall Street Journal eller The Jerusalem Post säger för den saken heller. Israel begår ett folkmord, och nästan ingen av deras ursäkter är sakliga. Att “Hamas kontrollerar sjukhus” rättfärdigar inte attacker på sjukhus. “Mänskliga sköldar” rättfärdigar inte att civila attackeras. Att IDF varnar civila för bombningar rättfärdigar inte bombningarna på bostäder och samhällskritiska instutitoner. Att Hamas begick krigsbrott den 7:e Oktober kan aldrig rättfärdiga någon av Israels aktioner sedan krigets start. Redan 9:e Oktober, när försvarsminister Yoav Gallant meddelade en “fullständig belägring” av Gaza, där de klippte av vatten, bränsle, mat och elektricitet, var det nog för världen att se att Israels krigsföring inte var legitim, och att kravet på “rätten att försvara sig själv” inte kunde rättfärdiga deras handlingar.
Impulsen att skrika på medier och uppgivet begära att “någon måste göra något” är inte radikalt — det är att överlåta sin egen agens till något externt, som man inte riktigt har någon kontroll över. Det är att acceptera illusionen av sin egen maktlöshet, att acceptera att du är en atomiserad individ som bara kan läsa artiklar och förarga sig. Det vi behöver göra, som aktivister, medborgare, journalister och politiker, är att göra stödet för folkmordet en praktisk omöjlighet. När folkmordsförnekelse sprids i svenska medier — skriv till utgivare och klaga. Lämna inget utrymme för Israel-vänner att förneka det uppenbara. Är du militär — vägra strida mot Jemen. Gå på protester — ofta och mycket. Kontakta folkvalda som understödjer folkmordet och låt dem på ett trevligt men bestämt sätt veta vad du tycker. Använd direkt aktion och civil olydnad när du kan.
I slutändan är det här ingen debatt. Vi behöver inte vänta på ICJ-mål eller avvakta tills dammet lagt sig och alla fakta är klara. Bevisföringen är överväldigande. Det är exakt samma dynamik här som i annan form av folkmordsförnekelse, inklusive förintelseförnekelse. Man försöker skapa förvirring gällande väletablerade fakta kring folkmordet genom att hyperfokusera på irrelevanta detaljer, bygga falska dikotomier om “bägge sidors” medskyldighet, och till slut falla tillbaka på öppen rasism och en önskan att förnedra politisk opposition. Alla sådana här konflikter är komplexa i det att de är detaljrika och mångsidiga. De är inte komplexa i sin moraliska essens. Spela inte med i deras spel — och låt dem veta exakt vad de gör.
