Källkritik eller kritiskt tänkande?

Ebba Busch har skapat två separata stormar kring sig denna vecka, och bägge handlar om anklagelser om bristande källkritik. Den ena är tragikomisk, hon har felciterat Aftonbladets Elina Pahnke via Chat GPT på Almedalen, och vilket hon bad om ursäkt för. En soppa.

Den andra, som hon KU-anmälts för, är Aftonbladets rubriksättning. Rubriken som citerade henne löd “Israel gör världen en tjänst”, men Busch, kanske inspirerad av Malcolm X, hävdar på sitt vanligtvis kränkta sätt att det ljugits om henne. En riktig Josef K, är hon. Det fullständiga citatet, som finns återgivet i artikeln, är att “Israel gör hela världen en tjänst i att försöka oskadliggöra Hamas och att försöka upplösa Hamas.” Det lämnar oss med en viktig fråga: vad, exakt, är skillnaden mellan de två citaten?

Det är helt tydligt att Busch tänker sig att innebörden i påståendet “Israel gör världen en tjänst” förändras radikalt om det specificeras att det avser Israels kamp mot Hamas. I Buschs värld så blir då alla bilder där hennes citat sätts över svältande barn därför både orättvisa och missvisande, och därav representerar de “debattstilen från Mellanöstern”. Om vi frångår det enkla faktum att Busch fullständiga citat återgavs i sin helhet i Aftonbladets artikel, och det inte skett något pressetiskt fel, så är det faktiskt en brännande fråga. Är det styckade citatet ett hot mot en hälsosam debatt?

Vi får vara tydliga på att de flesta politikers (tillika journalisters) definition av “hälsosam debatt” är att ingen kritiserar dem, men bortom det så finns frågan om sanningsvärde och politisk innebörd. I Ebbas respons till sina kritiker finns implicit ett påstående att “Israel gör världen en tjänst” är en rimlig positionering utifall det avser Israels uttryckta mål att “oskadliggöra Hamas.” Ett påstående som inte är särskilt starkt, då Israel har flera explicit uttryckta eller i övrigt uppenbara mål.

I den nuvarande Israeliska regeringens principprogram från 2022 hävdas till exempel att “[det] judiska folket har en exklusiv och omistligt rätt till hela Israel [och ska] främja och utveckla bosättningar i Galileen, Negev, Golanhöjderna, Judeen och Samarien [min översättning]”. Vi vet alltså, året innan Hamas attack den 7:e oktober, att Israels regering har som uttryckt mål att illegalt annektera mark och driva rasistisk bosättarpolitik. Vi kan också prata om den samling påståenden som kan tolkas som uppsåt till antingen brott mot mänskligheten eller folkmord som presenterats för ICJ 2024 och som organisationer som Al-Haq har dokumenterat. Vi har också vida rapporterade planer på att etniskt rensa Palestinier, där den mest kända är den så kallade “Trump-planen.”

Utifrån denna, relativt ytliga analys, kan vi dra två slutsatser om Ebbas påstående:

1. Påståendet om att Israels mål är att “oskadliggöra Hamas” är inte orimligt men ofullständigt, då Israels mål består i mycket mer.
2. Ebba Busch är antingen okunnig om detta eller formulerar medvetet sig på ett sätt som fördunklar denna verklighet.

Personligen har jag svårt att se att Ebba Busch är okunnig, även fast många säkert vill peka och skratta åt henne. Hon är vår vice statsminister. Hon har samma, om inte större, tillgång till denna information som vi andra vanliga dödliga. Hon har dessutom konkreta kopplingar till en extremistisk bosättarrörelse som inte är blyga om sina mål. Hon bör förövrigt vara väl informerad om alla de rapporter om krigsbrott, uppsåt till folkmord, humanitära kriser, osv som delges i Sveriges riksdag, i FN, i EU, i princip i all stormedia och av de flesta människorättsgrupper. Det pratas ofta om filterbubblor, men sådana kan rimligtvis inte finnas när man är vice statsminister, även fast man försöker sitt bästa att skapa en. Att Busch känner till allt detta är något som medborgare i en demokrati kan rimligtvis förvänta sig. Att hon öppet arbetar för att skydda Israel från repressalier och nämna dem som ansvarig för situationen i Gaza, trots allt detta, har politisk och ideologisk innebörd.

Därför är påståenden — om att Ebba Busch tycker att hungersnöd, mjöl-massaker, etnisk rensning, barbariska övergrepp, lönnmördade barn och sönderbombade sjukhus är ett nödvändigt ont eller värt det — inte överdrifter eller ogiltiga som politisk kritik. En av kritikens grundvalar, om den inte skall falla in i en farlig naivitet, är att kunna uttyda den dolda eller egentliga innebörden i ett påstående. Att till exempel Ryssland har invaderat Ukraina för att “avnazifiera” landet är något som inte blir mer sant eller mindre avskyvärt som påstående för att det har funnits Ukrainska nazister i konflikten, då det är missvisande som förklaring för konfliktens ideologiska och materiella drivkrafter. Det är här vi når källkritikens gränser — kan man göra källkritik på ideologi? Vad förklarar Israels Gaza-politik bättre — att de styrs av rasistiska högerpartier som är vålds-bejakande, expansionistiska nationalister eller att de har en folkrättslig rätt och moralisk plikt till självförsvar?

Det är lätt att förväxla saklighet med sanning. Men de är inte samma. Från 2010-talet framåt har det utvecklats ett slags “Besserwissrarnas Industrikomplex” som ger oss en konkret diagnos på politisk polarisering, konspirationsteorier och populism. Problemet är desinformation och sociala medier, som radikaliserar och förvirrar. Om Industrikomplexet enbart kan få oss att enas om vad som är rätt eller fel, så skulle onödiga konflikter undvikas. Industrikomplexet har tydlig liberal prägel, med grund i Upplysningsidéer om empirism, rationalitet och vetenskap, inte bara som positiva och eftersträvansvärda kvalitéer, utan som ideal som sedan kan skapa enighet och samförstånd. Men det är mer än bara ett liberalt politiskt projekt, det är också ett sätt att ge retorisk sköld från kritik, oavsett politisk färg. Det är så Busch försöker spinna sitt försvar mot mediastormen.

Vi minns alla säkert det virala klippet där Kristersson sade fel om Israels rätt att försvara sig, och i vissa tolkningar höll på att säga “Israel har rätt till folkmord.” Bohlin försökte därefter förhindra spridandet av klippet. Det är snudd på objektivt sant att Kristersson förmodligen inte menade att säga att Israel har rätt till folkmord, och att prefixet “folk-” finns i många olika ord, som folköl eller folkrätt. Men, och här är kruxet: Kristersson menade egentligen att Israel har rätt till folkmord. Kristersson visade genom sina uttalanden och sina gärningar att han stödde eller åtminstone passivt accepterade Israels agerande, vilket många anser vara folkmord. För den med ens ett uns kritiskt tänkande förstår att “Israel har rätt att försvara sig” är ett ideologiskt påstående som inte korrekt beskriver verkligheten, varken hösten 2023 eller nu i 2025. Det enda Kristersson hade gjort då är att återupprepa en ideologiskt laddad propaganda-retorik som Israel använde för att rättfärdiga sitt folkmord, vilket bör ses med samma förakt som vi ser Trump eller Putins diverse rationaliseringar och propaganda-retorik.

Ja, att Kristersson stöttar ett folkmord är ett politiskt laddat påstående, men inte av den anledningen falskt. Den bemöts ofta, som så många saker nuförtiden gör, som ett “hot mot demokratin.” Vi ska alltså vara sakliga, opersonliga, följa fakta och tro att människor bara vill varandras och världens bästa. Folk som kommer med politiskt laddad så kallad “hetsig” retorik skapar polarisering och förhindrar konsensus. Ingen säger det som kanske borde sägas: att ett civilsamhälle och presskår som naivt accepterar makthavares agendor som oskyldiga och uppriktiga också är ett hot mot demokratin. Det är därför kritik, som kan läsa och analysera makthavares retorik i sin sociala, ekonomiska och materiella kontext, är så viktig.

Men även under Kristerssons folkmords-tabbe försökte man censurera kritiken med hänvisning till desinformation. Jag säger “försökte”, för bara för att retoriska grepp existerar betyder det inte att de är effektiva. Oavsett tar censur-försöket sin form i en kamp mot desinformation, som på senare år finansieras av skattepengar. Ta till exempel Myndigheten för Psykologiskt Försvar, som menar att farliga utländska aktörer sprider desinformation för att presentera oss som ett “islam-fientligt land.” Här känns Industrikomplexets uppenbara svagheter tydligast. MPF vill gärna säga att de värnar yttrandefriheten och enbart kommenterar utländska aktörers desinformation, att de ska vara objektiva och stoppa desinformation, men när det man skall “psykologiskt försvara” är något så vagt och subjektivt som “Sverigebilden”, finns det ingen objektivitet. Det är ett rent subjektivt koncept (även fast det kan kallas intra-subjektivt och därmed mer empiriskt observerbart) som bygger på föreställningar som i grunden existerar bortom enkla fakta. Än värre innebär det att staten, inte medborgarna, hävdar sin rätt att själva forma “Sverigebilden”, vilket är motsatsen till hur det ska funka i en demokrati.

MPF menar ofta att man försöker bygga “narrativ” kring Sverige, men narrativ kan ha sanningsvärde oavsett om de återger koran-bränningarna eller socialtjänstens aktiviteter korrekt. Man kan peka ut bristande källkritik och mytbildning, men det är inte nog för att motbevisa ett narrativ, speciellt inte om svenska staten och samhällets relation till religiösa och etniska minoriteter.

Att Sverige är “fientligt inställt till Islam” är ett påstående som kan argumenteras för på ett flertal sätt, bland annat att en viktig regeringspartner vill riva moskéer, att ovan nämnda vice statsminister har sagt att “islam måste anpassa sig”, och i princip varje uttalande om muslimer från Tidöregeringen utgår ifrån att de är främmande eller hotfulla. Vi ser till och med att oro över islamofobi nedvärderas av statsministern som mindre viktigt än antisemitism. Att vi har en statlig myndighet som inte bara rättar fel utan också uttalar sig om “narrativ” är därför djupt oroväckande. Där blir skillnaden mellan utländsk desinformatör och inhemsk kritiker komplicerad. Anklagelser om att man, medvetet eller ej, arbetar för utländska aktörers mörka agendor, är allvarliga och riskerar att skapa en tystnads-kultur. Det vet såklart Ebba Busch, som kallar den sortens anklagelser för “debattstilen från mellanöstern” när hon själv kallas Israel-propagandist.

Besserwissrarnas industrikomplex ger oss ironiskt nog en missvisande historieskrivning om samtiden. Den hävdar att före 4chan och Facebookgrupper, clickbaitifieringen av nyhetsmedia, ryska och sverigedemokratiska trollfabriker, Bernie Bros, den allt mer öppna psykologiska krigsföringen, etc, så fanns inte den extremism och polarisering som finns nu. Denna historieskrivning är ytterst tveksam. Vi kan påminna oss om att 167 personer dog och omkring 700 skadades i Oklahoma City år 1995, efter en högerextremist och hans polare ville hämnas för Waco och Ruby Ridge. Internet fanns då, men Timothy McVeigh radikaliserades inte där, utan under sin tjänstgöring i Gulfkriget, där han bevittnade och enligt vissa deltog i krigsbrott, av tidskrifter om vildmarks-överlevnad och vapen, på de så kallade “Gun Shows” där man sålde gryniga videoband med antisemitiska konspirationsteorier och t-shirts med sydstats-flaggan, bland milis-rörelsen som växte upp efter delar av lantliga USA krossades av globaliseringen, och bland vit-makt teologerna i som predikade kristen identitet vid Elohim City. Vi kan se hur modern extremism, i alla sina politiska färger, tänker ungefär samma saker som de gjorde innan desinformations-hysterien, frångår ungefär samma fakta, och agerar på ungefär samma sätt. Såklart gör inte internet något av detta bättre, men det är ett annorlunda påstående att internet förvärrar redan existerande dynamiker, snarare än förklarar dem. För om spridandet av felaktig information inte är problemet, är inte en diskurs som centrerar kring att rätta desinformation det som kommer lösa problemet. Politisk, medial och kulturell polarisering är produkter av för-existerande socio-ekonomisk och geografisk polarisering. Samhällets McVeighs, de som av olika anledningar attraheras av högerextremt tänkande, kommer inte övertygas eller stoppas av en offentlighet som håller sig saklig och är noggrann med källhänvisningarna. De kommer hitta lögnare som är mycket mer övertygande, och särskilt dem som bekräftar att oförrätter begåtts emot dem, eller att de själva är både offer och superhjältar samtidigt. Timothy McVeighs revolutionära förebild var Luke Skywalker.

Men McVeigh är inte ensam — vi alla formas mycket mer av social position, dolda patologier, familj, uppväxt, ekonomiska förutsättningar och geografisk läge än vi vill erkänna. Dessa faktorer formar den verklighetsbild vi har till mycket högre grad än vår förmåga att psykologiskt försvara oss själva från desinformation. Även de politiska och kulturella identiteter (punkare, vänsterpartist, anarkist, mellanchef, israelvän, AIK:are, e-boy, etc) som vi i stort söker ut själva tar förtur över sanningssökande och objektivitet. Det betyder inte att det är oviktigt eller att vi inte skall bekämpa desinformation, men att det är otillräckligt. Politiska verkligheter har att göra med verkliga människor, i samspel och konflikt, som kämpar för sig själva i en arena bortom objektiviteten. När facken hävdar att en löneökning är nödvändig, och näringslivet hävdar att de skulle vara skadligt för verksamheten, har vi där inte en fråga om vem som har faktamässigt rätt, utan vilken sida vi står på och vad vi är redo att kompromissa.

Att hävda vår rätt — och också att hävda Palestiniers rätt — innebär att ingå i en konflikt med dem som vill förneka vår rätt, antingen genom att övertyga dem om vår sak eller neutralisera deras politiska inflytande genom demokratiska vinster. Det innebär också att hävda sin rätt till kritisk tolkning av retorik, rätten till satir, rätten till uppseendeväckande hyperboler, rätten till analyser av uttalanden som saknar vördnad för upphovsmannens uppsåt, ja, till och med rätten att säga fula ord ibland. Sa Ebba Busch att hon ville att Palestinska barn skall svälta och att Palestinska föräldrar ska mördas? Nej, säger fakta-granskaren. Men fakta-granskaren är källkritisk, inte samhällskritisk. Och samhällskritiken kan använda långt fler verktyg, som är mycket mer övertygande och i linje med hur vår politiska verklighet ser ut. Samhällskritikern gör den rimliga analysen att Ebba Busch helst inte säger som det är, att hon vill (eller kan ursäkta) att Palestinska barn svälter och att Palestinska föräldrar mördas. Hon måste därför försvara detta utan att nämna det, men i slutändan bidrar det till att Palestinska barn svälter och att Palestinska föräldrar mördas, och att Busch i viss utsträckning kan hållas ansvarig för detta. Samhällskritikern förstår allt detta. Men ändå hyllas fakta-granskaren, som misstar saklighet för sanning.

På detta sätt kan kampen mot desinformation vara destruktiv för demokratin, snarare än främja den. Kampen riskerar att användas av makthavare för att tysta kritiker. Dessutom döljer den verkliga sociala konflikter när den främst ägnar sig åt att märka ord. För verklig, radikal kritik är såklart baserad i logik och observation, men den bygger också på ideologisk kritik, det vill säga kritik som kan riktas mot faktamässigt “sanna” påståenden. Dessa påståenden är ändå förkastliga, för de har formats av makten — klass, kön, religion och sociokulturella hierarkier. Om generalen säger att himlen är blå, kan det vara bra att veta hur många JAS Gripen som har producerats i år. Om finansmannen säger att det kan bli recession, kan det vara bra att veta hur mycket hen betalade i skatt förra året. Om ministern talar om bristande integration, kan det vara intressant hur många nazister han närt vid sin barm.