Kanske det är bra att de fattiga får leva ändå

Jag vill inte låta radikal, men jag tycker det är dåligt att Sverige har hög arbetslöshet, osäkra arbetsvillkor, skenande hushållskostnader och låga löner.

Ni kanske undrar - du som är anställd och får pengar, varför bryr du dig så mycket?

För det första får jag inte särskilt mycket pengar. För det andra så är jag inte särskilt bra på att budgetera. Det är två av mina största personliga tillkortakommanden.

Men jag vill blygsamt föreslå att väldigt många kan gynnas av att barnfamiljer vågar köpa ägg, att 21-åriga ungkarlar kan skaffa ett jobb och flytta hemifrån, och att hela ditt liv inte kommer gå sönder om du får sparken från ditt nuvarande jobb.

Det pratas mycket nu om att AI kommer ersätta en massa arbetare. Inte bästa tajmingen givet arbetsmarknaden. Vi kan spekulera på huruvida det faktiskt har att göra med AI, eller att företag som velat sparka folk nu har en utmärkt förtext att göra det. Vi kan också undra lite om teknologin faktiskt är redo, eller någonsin kommer vara redo, eller om introduktionen av experimentell och opålitlig teknik på alla nivåer av samhället faktiskt är rätt modigt och framåtblickande. Vi kan ifrågasätta visheten i att göra större ändringar i företagsstruktur när alla tecken pekar på att de största spelarna i AI-sektorn inte kan lova ett ekonomiskt värde som matchar de enorma resurserna deras verksamhet kräver. Oavsett alla dessa frågor är det tydligt att samhällets elit är mycket nöjda med att hitta ersättningar för människligt arbete.

Något som nästan alltid missförstås om de så-kallade "ludditerna", de Engelska textilarbetare som förstörde maskinerna som ersatte dem. När de hånas pratas det ofta om människor som var bakåtsträvande och teknofobiska. De vägrade se hur industrialisering gynnade mänskligheten. Den uppenbara mänskliga berättelsen är det mer tyst om. Hårt arbetande människor kastades ut från arbeten som sedan tidigare definierat deras liv. Samhället som möjliggjorde denna utrensning, allra minst industrialisterna, tog inget ansvar för dessa människors livsöde.

Var det smart eller politiskt produktivt att attackera maskinerna? Den frågan kan bara ställas i en kapitalistisk värld, där allting behöver kalkyleras för att möta maximal effekt för minimal kostnad. I forna tider dansade vi danser för att blidka vädergudarna, inte bara för att vi trodde det gjorde någon skillnad för vädret, men också för att våra känslor om vädret skulle manifesteras. Vissa dansar regndans, andra slår sönder maskiner. Ludditerna hade kunnat starta någon slags effektiv-altruistisk hjälporganisation för att om-utbilda sig själva så att de återigen kan gynna samhället. De hade varit oändligt mycket mer effektivt, fredligt och produktivt. Nackdelen är att de knappt hade varit människor efteråt. För att de kvävde djupt mänskliga instinkter, av orättvisa och oförrätt. För att dem som orsakat dem deras oförrätt tilläts fortsätta omvälva världen utan konsekvens.

Kapitalister, de som sopade undan Ludditerna, har inte i sin jobb-beskrivning att ta externaliteter i åtanke. Förutom såklart vid de tillfällen där hållbara produktionssätt och jämlika arbetsplatser ger en marknadsfördel. Att vara kapitalist betyder att agera i sitt eget kortsiktiga självintresse. Man ska väldigt sällan tänka bortom de nästa tre kvartalen. Naturligtvis är detta den ekonomiska grupp som dominerar våra samhällen.

Externaliteter - som när ett kinesiskt företag tillåts släppa ut tonvis med giftgas i Eskilstuna - är sådant som stat och samhälle får betala för, inte företagen själva. Det kanske är ett bra arrangemang, men då borde kanske staten vara fungerande och pålitlig, snarare än fem rikskapitalister i en trenchcoat.

Men problemet som företagen oundvikligt skapar för sig själva är att de inte flyter på toppen av samhället som ett skepp över hav, utan existerar bland oss andra vanliga döda. Om man skapar förutsättningar för att Sverige har tredje högst arbetslöshet i EU, räknar in en radikal försämring i a-kassa och försörjningsstöd, kombinerar med ökade kostnader för hushållen, innebär det att fler personer spenderar färre pengar, främst för att de har färre pengar.

Att löneökningarna inte är vad de brukar betyder också att fler personer spenderar färre pengar. Att man är rädd för att varslas på grund av AI betyder också samma sak.

En snabb påminnelse om vad pengar är kan vara nyttigt här. Pengar används i utbyte mot varor och tjänster. Vanligtvis är det företag som tar emot pengarna för att förverkliga detta heliga utbyte.

Häri möter vi en motsättning inom kapitalismen. Företagaren individuellt vill ha hög arbetslöshet och låga löner, vilket ger den större makt över arbetaren och ger större vinstmarginaler. Företagaren vill däremot också att människor köper deras varor och tjänster. De vill de väldigt gärna. De uppfann en helt ny form av hjärnkontroll bara för att du skall vilja köpa deras varor och tjänster.

Men om en märkbar andel av befolkningen är arbetslös och lever på minimum, och löntagare samtidigt håller i plånboken och inte vågar köpa nästa teknologiska manick. Då, mina vänner, kan det bli lite krisigt.

Det är därför borgarnas hets mot bidragstagarna är så missriktad. Ingen frågar: Hur mycket intäkter går den lokala ICA-butiken i orten miste om när bidragstagande familjer i kvarteret inte längre vill köpa mer än snabbmakaroner och falukorv? Vad händer när kontorsråttan i kvarteret börjar bli orolig över att chefen kanske ersätter honom med ChatGPT, och helt plötsligt inte firar in helgen med oxfilé utan sätter någon ynklig hundralapp i sparkontot varje vecka? Och vad händer med techindustrin om den skapar en superintelligent AI som ersätter alla jobb när techindustrin inte längre kan hitta någon som vill köpa en telefon värd 20 000 kronor vart tredje år?

Missförstå mig rätt - vi behöver kollektivt minska vår konsumtion, tämja vår tech-hype och leva mer hållbart. Men när den ekonomiska krisen förverkligas kommer det återigen bli stat och samhälle som får städa upp den, medan dem som är ansvariga bugar och ber om en bail-out. Och när det lugnar sig börjar samma cykel om igen.

Vi kan gå en annan väg. Den börjar med att vi skattar bort de allra rikastes bortslösade överflöd, så att vi kan investera resurserna i att människor har råd att äta och leva. Sedan kan man jobba på att stärka arbetares position i samhället, så att den klass som av sin natur måste agera i kortsiktigt självintresse inte längre dominerar samhället. Om vi gör ett bra jobb kanske den klassen till slut inte behöver finnas längre. Allt som händer därefter är rena teknikaliteter.