När jag var liten längtade jag efter att ni alla skulle brinna

De flesta namn är ändrade för skydda anonymiteten. Förutom farmor Dagas, hon som är död. Jag hoppas att det mesta jag skriver är sant.

“Det är synd att Mikael kommer dö i Armageddon” sa Jens. Han kollade på mig när vi gick genom skolgården. Mikael gick mitt emellan oss och kunde såklart höra allt. En åtta-åring sa det där. Jag minns att jag tyckte det var en otrevlig sak att säga, och att Mikael såg lite förnärmad ut, och det var synd om honom, men jag sa inget. De flesta Jehovas Vittnen skulle aldrig säga så. Men de tycker så. De tycker att det är synd att Mikael kommer dö.

För Mikael, åtta år, är inte ett Jehovas Vittne. Hans farsa var polis och han hade ett vapenskåp, och inget Jehovas Vittne får bära vapen förutom vid jakt. Dåliga förutsättningar, om hans farsa ville överleva undergången. En dag när vi lekte hemma hos mig hade Mikael vikt en sån där pappersloppa som ska svara på frågor. Han hade frågat mig om (den för mig hädiska) evolutionsteorin var sann, och under varje lapp i loppan stod ordet “ja.” Jag skrattade och tog inte illa upp, jag sa bara att det inte var så övertygande. Mikael var min favorit i Kristinestads svenskspråkiga grundskola, för han var superbra på att rita och hade spelet Worms hemma hos sig. Det var synd att han skulle dö i Armageddon.

Jag sa inte ifrån till Jens då, men det gjorde jag senare i ett annat tillfälle, mot en annan person som hade en annan otrevlig sak att säga. Jag vet inte vilken ålder jag var då, hela min tonårstid är en kronologisk förvirring, en produkt av ett långsamt framväxande dubbelliv, med dubbla känslor och dubbel moral. Jag har inga vänner kvar som kan hjälpa mig bekräfta när och hur något hände, de är antingen kvar i “Sanningen” eller länge sedan bortglömda. En av anledningarna att jag har det svårt att skriva det här är att jag inte vet vad som är sant om min egen historia.

Jag var någonstans mellan femton-sexton. På söndags-mötena brukade Jehovas Vittnen ha en osedvanligt demokratisk andlig utbildning. I varje nummer av Vittnenas tidning Vakttornet fanns en studieartikel, och varje paragraf parades med några väldigt ledande frågor. Den artikeln lästes upp på söndags-mötena, med korta avbrott då studieledaren uppe på podiet bad folk räcka upp handen och svara på frågorna. Vanligtvis hade vi gått igenom materialet med familjen innan mötet, och mamma och pappa brukade fråga oss om inte någon av oss ville räcka upp handen och ge “rätt svar” på en av frågorna under mötet. Jag minns inte om det fanns ett facit.

Att alla i församlingen — även dem som var barn eller lite socialt märkliga eller bara oinvigda i retorikens ljuva salar — kunde svara på frågorna utan censur, var något som ofta ledde till stor humor, även fast man inte fick skratta. Min farmor Daga, som flyttat in med farfar från djupa Österbotten till Strängnäs, efter det att båda sönernas familjer emigrerat till det mycket mindre andliga Svea, fick mig nästan att gråta av skratt när hon svarade på en av frågorna. Hon hade inte lärt sig att begreppet “strax” i Sverige oftast betydde “alldeles snart, men inte nu” eller ”om en stund” — inte finlandssvenska “straxt”, som oftare betyder ”hastigt”, “fort” eller “genast”. Jag minns inte vad frågan var. Det var nog mest roligt för mig.

Men en annan tant, som jag gillade mycket mindre än farmor Daga, hade vid detta söndagsmöte valt att kommentera Pride-paraden, som var i nyheterna. Hon hade samma hållning som en potatissäck och var lite sur hela tiden. Hon hade färgat svart-lila hår som hon klippt kort på ett helt oförklarligt sätt. Jag kan inte minnas om det var samma möte då en medbjuden ”världslig” tonårstjej klev in i Riket Sal, vid just det tillfälle då det höglästes om onanins ondska. Men det fanns oavsett en utomstående ”värdslig” bland åhörarna den dagen, och tanten sa med en mikrofon i handen och hat i rösten:

“Usch, Prideparaden är äcklig!”

Och jag blev arg. För så säger man inte, fast man tycker det. Jag har aldrig känt att mina egna sexuella normavvikelser och samkönade attraktioner är något jag blivit ett offer för eller som jag borde kämpa för att hävda, trots att homofob mobbning blev en del av min vardag nästan så snart jag flyttade till Sverige. Det är alltid någon annans värdighet som blivit kränkt, inte min egen. Rör inte min kompis. Röra mig, ok, men rör inte min kompis.

För att vara tydlig var det inte helt motiverat av någon slags HBTQI-solidaritet som jag gick fram till de Äldste (församlingens lokala sektledare) efter mötet och lämnande min protest mot hur hon uttryckt sig. Det var för att jag försökte bevara några smulor av tanken på min religion som en god sak, en sak som var Bortom, en sak bortom Hatet, och där man varje år vid de stora sammankomsterna fick höra från Bröder och Systrar runt om i världen, oavsett hudfärg och kultur, som hittat och kämpat för samma Sanning som vi, och om jag en dag reste till deras avlägsna byar någon stans i Brasilien eller Japan eller Botswana eller Slovakien skulle de låta mig sova över och äta en bit mat. Nästan alla kunde bli Jehovas Vittnen, alla hade möjligheten att välja Jehova och välkomnas in i ”Sanningen” och den andliga gemenskapen. Nästan alla.

Inte Fred, som var en av de tidigare nämnda ”socialt märkliga” karaktärerna i församlingen. Hela Freds familj, inklusive hans barn, var Jehovas Vittnen, och familjens andra vuxna hade bekräftat sin tro genom att döpa sig, men Fred fick inte. Enligt hans familj hade han som vuxen varit frivillig försökskanin för mediciner som sedan hade gjort honom ”sådär”. Mamma hade dock hört att han alltid varit lite ”annorlunda”. ”Sådär” och ”annorlunda” betydde att han hade en grov intellektuell funktionsnedsättning och var socialt begränsad. Han var en änglalik gubbe med tjock mustasch, som stammade med en mjuk men repetitiv intonation. Alla gillade honom och välkomnade honom, men balanserade på den tunna funkofoba linjen mellan att skratta med och skratta åt.

En dag när jag och en vän stod och pratade i Rikets sal gick han fram till min vän och sa ”du har så fiiiin skjorta! och så fiiiin sliiips!” Sedan vände han sig mot mig och sa ”och du har svaaaart skjorta! och svaaaart sliiiips!”. En helt korrekt observation. Min vän, som hade mer märkbar ADHD än jag, skrattade nästan ihjäl sig.

Oavsett hans värme, och den uppskattning alla verkade känna för honom, fick han inte vara med på riktigt. Vi fick förklarat för oss att han inte hade den mentala kapaciteten för att samtycka till att bli döpt som ett Jehovas Vittne, vilket innebar att man samtyckte till en rad strikta regler, och konsekvenserna av att bryta mot de reglerna. Samma förståelse för människors förmåga att samtycka sträckte sig inte ut till mig, när jag döpte mig den sommaren som jag fyllde sexton. Jag hade vänner som döpte sig vid tolv år gamla. Jag hade hört om dem som döptes när de bara var sex år. Men gubben Fred, som verkligen ville vara ett Vittne, fick vara Moses på berget, utanför det förlovade landet. Han fick titta, men inte vara med.

Samma kan sägas om den medelålders kvinnan som brukade gå på mötena men hade förstört några nervtrådar med livslångt drogmissbruk, och alltid sjöng lovsångerna så mycket högre än alla andra, och hade samma utstrålning som Kitty Farmer från Donnie Darko. Hon var övertygad om att hennes (förmodligen schizofrena) hallucinationer var verkliga demoner. Inte heller hon fick vara med, men till skillnad från Fred, som fortsatte komma till mötena, även fast han inte fick vara ett riktigt Vittne, så tog hon det mer personligt och slutade visa sig på mötena. Den sorten diskriminering mot de mentalt ”opålitliga” var kanske en ynnest mot dem, men fortfarande en ondska.

Men vår Gud Jehova älskade verkligen gubben Fred, och han skulle få leva i det eviga Paradiset, efter det våldsamma Armageddon även han, fick vi höra. Det var bara snårigt för församlingens Äldste, som var oroade för vad de ”värdsliga” skulle säga om en mentalt åtta-årig gubbe utsattes för den sadism som vi till synes norm-fungerande förtjänades att utsättas för i Strängnäs Församling. De tog en andlig kreditupplysning, och de beklagar, men de kan inte ta risken. Tanten som tycker Pride är äckligt får vara med. Men inte den snälle farbrorn, som bara är så glad att se mig varje möte på Rikets Sal, och skakar min hand för länge.

Men när Fred väcks åter från de döda efter Armageddon, och efter det tusen-åriga kriget mot Satan och hans demoner, då har Gud återskapat honom som en mentalt hel man, utan allt det där som gjorde honom Fred, och han skulle aldrig säga saker som att jag hade svart skjorta och en svart slips då. Men nu säger han såna saker, och får inte vara med, och de ”värdsliga” skulle säkert inte ha något emot det. Jehovas Vittnen är separata från de ”värdsliga”, det vill säga: alla som inte är Jehovas Vittnen. Men de ”världsliga” kollar alltid på. Vi gör allt för att de ”världsliga” inte ska tro fel saker om oss, vilket inte sällan resulterar i att de tror värre saker.

Och det var de ”världsliga” jag var oroad över när jag diplomatiskt framförde för de Äldste att man kanske bör säga ifrån lite när det blir sådär hätskt om homosexuella. De höll med, lite eftertänksamt och kanske skamset. Det kan få oss låta hatiska, fortsatte jag, och vi hatar ju inte homosexuella, vi använder inte ord som ”bögar” eller ”fjollor” eller hånar någon. Vi svär aldrig och är lugna och behagliga. De får inte tro fel saker om oss, det var det hela. Vi hatar inte de homosexuella, vi bara accepterar inte när de ger uttryck för sina hjärtans djupa sanningar. Det var inte märkligt för oss Jehovas Vittnen att tänka så. Allt vi någonsin gör är att tysta våra hjärtans djupa sanningar. Varför kan inte de homosexuella göra samma?

Då tänkte jag inte ”det är synd att de ska dö i Armageddon”. Jag tänkte aldrig så. Jag hade nog ett undermedvetet hopp om att Vittnenas ledarskap i Brooklyn skulle lätta på förbudet mot homosexualitet någon gång snart. Men det stod, implicit, i Jehovas Vittnens medlemsregister — i fyra eller fem eller mer eller mindre antal år, jag minns inte — att jag skrev under på homofobi. Jag kan förlåta mig själv med att jag inte ens var myndig och var en produkt av mina omständigheter och gjorde tyst motstånd mot deras homofobi i mitt hjärta nästan alla de åren. Det är ett förlåt, men det är inte en tröst. En tröst vore en annan barndom.

”Vad skulle ni vilja ha för djur i Paradiset?” sa någon, en av de vackra kvinnorna i min vackra släkt som satt i baksätet, kanske en av de vackra kusinerna eller min stiliga manliga kusins vackra fru, alla mycket äldre än mig, och de har redan barn och bor i egna bostäder. Jehovas Vittnen tror att även de farligaste rovdjuren kommer bli tama veganer och pacifister efter Armageddon, i det utlovade Paradiset, där inget lidande eller död finns.

”När jag är i Paradiset vill jag ha en egen tiger”, sa den lilla, och hon är så vansinnigt liten att jag mår illa. Hon läspar på göteborgska när hon pratar om hur mjuk hennes tiger ska vara, och hon målar i sin målarbok.

Jag har ingen aning vem jag var då. Vanligtvis kan jag, oavsett hur svåra mina minnen är att placera, veta om jag var PIMO eller inte. PIMO betyder ”Physically In, Mentally Out” och används på ex-Jehovas nätforum för dem som förlorat tron men inte kan eller vill eller vågar lämna. Man gör sitt lilla liv till ett skådespel i ett fängelse, man lär sig att aldrig säga vad man tycker och att leva ett dubbelliv och att komma till varje möte så att de Äldste inte knackar på din dörr en dag och är oroade över ett vilset får. Man ska vara med på mötena, det är tre stycken två timmar långa möten om veckan, och gärna var med och knacka dörr också. Missar man för många behöver de Äldste ta ett andligt rehabiliterings-samtal med dig. Herden räddar lammet.

Men om man bara är PIMO och spelar spelet så slipper man den ”räddningen”. Det enda det kostar dig är din förmåga att kunna stå ut med dig själv och dina lögner. Att vara PIMO i sena tonåren har förmodligen suddat ut så många minnen från den tiden. Så jag vet inte om jag är PIMO när jag hör hur den lilla vill ha en alldeles egen tiger i Paradiset.

Jag hade den stora oturen att ha flyttat från finska Österbotten till Jehovas Vittnens europeiska Mecka, Strängnäs, vid tio års ålder. Vi i Strängnäs brukade okristligt skryta om vår stora fina sammankomsthall (nu Svenska Hem Arena), som nästan alla rikets Jehovas Vittnen utförde en pilgrimsfärd till varje sommar, ibland flera gånger om året, för att besöka de stora tredagars-sammankomsterna som sekten anordnade. Ibland kom det till och med folk från alla världens hörn och kanter för att besöka en av de beryktade internationella konventen. Hela somrar turandes de olika församlings-distrikten om med att besöka Strängnäs, en stad invaderad av renrakade sektmedlemmar i kostym och kyska klänningar i sommarhettan. Bra för turismen.

Lokalen hade större golvyta än Avicii Arena, och har plats för tiotusen åskådare. Senare hölls Dansbandskampen och något Love is Blind-event där. Jehovas Vittnen valde år 2006 att sälja den till Svenska Hem, men Vittnena valde också att hyra lokalen av dem under en tid framöver. Det hela slutade med att Jehovas Vittnen i en domstolstvist tvingades betala över tio miljoner kronor för utebliven hyra. Senast jag hörde något om den så ska den kanske rivas ner.

Ingen fick säga det, men nästan alla barn och tonåringar hatade sammankomsterna. Man satt i en stol och lyssnade på olika manliga talare, som uppvisade blandad retorisk förmåga, i långa pass, åtta timmar med några pauser för lovsång och lunch. Man skulle sitta tyst och fick inte ha i gång sitt Gameboy och man skulle helst se ut som man koncentrerade sig, och antecknade, och öppnade bibeln till rätt verser när talaren sa åt oss att göra det.

En av min familjs mest älskade anekdoter, från en sammankomst i Finland, var när min bäste vän Simons lillebror, efter tredje dagen var avslutad, utbrast i nasal Österbottnisk lättnad: ”Äntligen! Triiii laaanga daggar!” (övers: ”tre långa dagar”).

Sådär ska inte barn säga när de har fått “andlig näring”, man ska istället vara sådär innerligt tacksam och säga att det varit en fin sammankomst som Jehova välsignat oss med. Man ska le och inte nämna att man har ont i rumpan efter man suttit på obekväma stolar en hel helg. Men alla vi ungar höll egentligen med Simons lillebror.

Det var ett helvete för en tonåring med odiagnostiserad ADHD. Ännu värre när jag blev PIMO, och lyssnade mer på predikningarna än jag någonsin gjorde när jag var troende, men med föraktfullt hat mot allt som sades. När jag blev PIMO levde jag ett totalt dubbelliv, och njöt av att vara anarkiskt, och rebell, och världslig, när Vittnena inte såg. Men om somrarna kring Pilgrimsfärderna har jag ingenstans att gömma mig. I vilket fall som helst är det vanvettigt tråkigt.

Men det hade sina fördelar för ungdomarna. Alla såg fram emot ”dramerna”, som var en pjäs med förinspelad dialog som mimades av skådespelarna på scenen, och allra roligast var de sällsynta tillfällena där någon man kände spelade en av rollerna. Oftast var det religiös propaganda i sin mest skamlösa form, men när dramat utspelade sig på biblisk tid och alla var utklädda, var det plötsligt den största underhållningen vi visste. Ibland så skämtade de till och med på scenen. Det var aldrig särskilt roligt, men ändå skrattade vi. Hela sammankomst-hallen i enat skratt.

Den andra fördelen för de ungdomar som närmar sig vuxen ålder är att sammankomsterna var gigantiska dejting-pooler. Jehovas Vittnen ska bilda sina familjer inom religionen eller riskera tillrättavisning eller uteslutning. Bor man i en liten svensk skithåla som Strängnäs, eller ännu värre, i en finlandssvensk småstadsidyll som Kristinestad, var valmöjligheterna i den lokala församlingen minst sagt begränsade. Så grabbar, på med era smalaste slipsar och kladda in mer hår-gel, och tjejer, hitta den sexigaste klänningen som fortfarande är blygsam och inte visar för mycket, och hitta sedan din framtida livspartner, helst innan du är 21 år gammal, för fan vad kåt du är och onani är en synd! Vi fick det klargjort från en av sammankomsternas programpunkter att även oralsex räknas som sex innan äktenskapet, så hitta någon fort och hoppas ingen alkohol-problematik eller misshandel eller otrohet komplicerar saker längre fram!

Det var dock ingen fördel för mig. Jag spenderade större delen av mina tonår med att vara hopplöst förälskad i människor som jag inte vågade erkänna något för. Jehovas Vittnen eller ”världsliga”. Män eller kvinnor, (men jag vågade aldrig erkänna för mig själv det där om männen). Så kär i så många, och jag är spinkig och lång och spelade känslosamma låtar på gitarr och kanske tänker att någon annan kan bli kär i mig först för en gångs skull, att någon annan skulle våga erkänna för mig först för en gångs skull, men det händer aldrig, och jag vågar erkänna ännu mindre.

Så känns det nog för många tonåringar, men de flesta behöver inte tänka på att din stora kärlek heter Tanja och hon är kristen, men inte rätt sorts kristen,

och en kväll utan att berätta för mina föräldrar smög jag iväg till en hemmafest för att dricka en massa alkohol, som jag för det mesta stulit från mamma och pappa, eller snyltat från andra på hemmafesten som Tanja bjöd med mig på efter vi hade flörtat, och på festen fanns några barn som inte visste bättre och en massa unga vuxna som borde veta bättre,

och jag somnar sittande på soffan,

och när jag vaknar i bakfyllan ser jag hur någon har tagit ett mobilfoto med en då väldigt nymodig smartphone på mig och använt en tidig foto-app, och de har fått mig att se lika tunnhårig ut som jag är när jag skriver detta,

och jag minns att Tanja gick och la sig extra tidigt igår för att hon var uppenbart upprörd över att jag blev indragen i något jobbigt, alkohol-haltigt religiöst samtal med en av de oansvariga vuxna,

och hon vet att jag är Jehovas Vittne men jag har inte vågat säga det till henne, och jag hade ljugit om att jag inte var oskuld under ett dryckesspel igår också, vilket alla hennes kompisar och Tanja säkert fattade, och jag får fika med henne och hennes kompisar när Tanja vaknar på förmiddagen,

men på Campus under de följande veckorna efter hemmafesten börjar hon ignorera mig nästan helt,

och mina föräldrar fick världens mest osammanhängande fylle-sms från mig den natten på hemmafesten, och de skrattar åt det men är ändå oroade över hur mycket jag hänger med de ”världsliga”, och hur mycket jag dricker, fast jag hör dem inte,

för jag kan bara tänka på Tanjas bästis, den roliga, gulliga Lisa som nästan är goth men inte riktigt, som jag trodde var kär i mig, men hon ville inte stå i vägen för mig och Tanja,

vilket gjorde att Lisa skickade ett sms till mig, några veckor innan Tanjas hemmafest, där Lisa skrev (utan att det någonsin varit på tal) att hon inte ville bli ihop med mig, och bad om ursäkt för hon misslett mig,

och att hon grät,

och jag ljög och sa att jag inte var intresserad i min första kärleksrelation någonsin heller, och hon i princip skrek bakom lögnerna i hennes svar att hon ville bli min, för hon ger mig en massa komplimanger som jag inte behöver om mitt leende, hon säger saker som man bara märker om man stirrar för länge på någon man är kär i,

och den natten när Lisa skickade sms:en tog jag fram den stora rom-flaskan som pappa lät mig köpa när vi var i Martinique i vintras, fast jag var bara sexton år, och drack mig full i vardagsrummet medans resten av familjen sov,

och jag har inte gråtit så mycket som den natten sedan dess.

Jag ville vara med två tjejer, men jag var redan döpt i poolen i Strängnäs sammankomsthall, och jag kunde bli utesluten om jag blev ihop med någon av dem. Eller bara hade sex med någon av dem. Eller ens hånglade. Med dem, eller någon annan “världslig” alls för den delen.

Jag hade blivit en utesluten, som betyder att jag aldrig får öppet träffa mina vackra och stiliga kusiner, eller deras vansinnigt små barn, någonsin mer. De hade kallat mig för avfälling. Och avfällingar än värre än nazister.

När jag var sexton år så lovade jag till Gud —

(när jag döpte mig, iklädd stora Quicksilver-badbyxor och bar överkropp i sammankomsthallens pool i Strängnäs, framför tusentals främlingar som grät en liten tår över hur fint allt var)

– att all min kärlek, all kärlek jag kunde hitta inom mig den kvällen med Lisas sms, och den stunden där jag gick med Tanja till hemmafesten och vi båda i hemlighet hoppades att vi skulle hångla — allt detta var förbjuden kärlek. Det var mitt löfte. Det var mitt förbud.

Det var en vardagskväll, den kvällen med sms:en. Jag vet inte om jag gick till Campus dagen efter.

Sedan Anna. Hon var turligt nog ett Jehovas Vittne, men två år äldre, och hon var den enda tjejen i församlingen som tyckte jag var kul att hänga med. Hon är högljudd och fnittrig och extrovert och hela hennes familj skrattar i takt med varandra med en sådan fasansfull volym att deras vardagsrums-möbler vibrerar. Hon bjuder upp mig till danserna på Jehovas-studentfesterna, och på en av festerna så låter jag henne sminka mig för skojs skull, och jag låter henne stirra på mitt ansikte i hopp om att hon ska fatta att jag älskar henne. Hon har reumatism och borde använda sin rullstol, men hon tycker den är pinsam och har hellre ont i stället. Hon dansar flamsigt, fånigt, underbart och livligt på dansgolven som om rullstolen inte fanns. Jag drömde att hon dog en natt, när jag saknade henne för att jag var på utlandssemester med familjen, och jag vaknade, och jag ville också dö då. Jag var så nära att erkänna för henne vad jag kände flera gånger. Om hon hade besvarat känslorna så kanske jag inte hade lämnat Jehovas Vittnen.

Jag var fortfarande kär i Anna när Lisa skrev sms som tackade nej till ett förhållande jag aldrig föreslagit. Jag var fortfarande kär i henne trots att jag trodde att Tanja var mitt livs kärlek, då jag, i hemlighet, gjorde illa mig själv med knivar när Tanja inte ville prata med mig längre.

Jag var fortfarande kär i henne, i Anna, när jag blev PIMO. Physically in — Mentally Out. Men alltid, Anna.

Men jag vet inte om jag var PIMO när jag hörde den lilla säga att hon ville ha en egen tiger i Paradiset. De fakta jag har är att jag sitter i främre passagerar-sätet, och förmodligen har jag fått åka med i bilen med någon av mina älskade vackra kusiner och deras vansinnigt små barn. Vi står parkerade medan någon packar in något. En av dörrarna står öppen. Jag har på mig en vit skjorta med svart slips och har den svarta kavajen i famnen i den varma sommaren. Jag har tänkt alldeles för mycket på hur mitt hår ser ut. Det finns stora svettfläckar på min rygg.

Mina släktingar är här i Strängnäs från Göteborg för att det är sammankomst. Vi har alla namnbrickor med sammankomstens titel, och på den skrev vi vårt namn och vilken församling vi kom ifrån, så att de andra vittnena kan lära känna oss snabbare om de så vill.

Ingen i min släkt är samma ålder som jag. På mammas sida är kusinerna sju till tolv år äldre, och på pappas sida skulle min omgifta farbror bidra med nya kusiner först när jag är i gymnasiet och i rasande fart på väg mot PIMO och sedan uteslutning. Jag får aldrig se min farbrors barn växa upp och bli tonåringar. Den yngsta träffar jag bara när hon är nyfödd. Det finns en bild där den äldsta kusinen satt i min famn, och jag kände mig så stolt över min kusin, som kunde engelska, franska, kreol och svenska innan han ens börjat förskolan. Jag får inte heller se den bilden längre. Det är förmodligen ett Jehovas Vittne som har den bilden någonstans i ett fotoalbum. Jag vet att några av dem fortfarande har bilder på mig som jag fått höra att de kollar på ibland. Jag hoppas de hör, när de ser bilderna på en liten femårig pojke i kostym med en bibel i handen: ”Hjälp. Jag älskar er. Jag vill inte vara ensam.”

Jag var så otroligt ensam, men jag vill ändå inte ha ett eget tamt rovdjur i Paradiset. Det jag vill ha är Anna, eller vem det än är jag är hopplöst kär i den dagen. Jag kommer säkert försöka sitta bredvid Anna under sammankomsten, men oavsett kommer jag försöka smyga snabba hopplösa blickar mot henne under hela de tre dagarna. Jag hoppas jag kommer sitta nära nog att se henne.

Eller så kommer jag smyga blickar mot vem det nu än var jag var hopplöst kär i just det året eller dagen eller månaden eller timmen eller veckan eller sekunden. Den hopplösheten var ett utmärkt bränsle för de många hemliga kvällarna efter alla har somnat, då jag letar fram det av mina föräldrars alkohol som de skulle sakna minst och dricker mig stupfull. Jag lyssnar på Tom Waits och Frank Sinatra och Velvet Underground och låtsas som att en ensam gymnasieunge som dricker sig full och gråter är något romantiskt, egentligen.

När jag flyttade till Sverige så var det som att skicka Tove Janssons ”Knyttet” till en Bandidos-kontrollerad BDSM-klubb i Helvetet. I Sverige är barnen olydiga och otrevliga. De har bränt ut alla lärare och vikarier de hade förra terminen. När jag öppnar dörren in till Tosteröskolans klassrum för klass 4A så ser jag en samling vildar som skriker och slår i väggarna och kastar pappersflygplan och stackars läraren Ingeborg som är gråtfärdig. De använder fula ord jag aldrig har hört förut och några av dem säger saker som ”jävla bl*tte.” Och får svaret: ”ja jag är bl*tte o stolt din jävla bögjävel, vad göru åt det?” Och sedan slogs dom, och inte som vi brottades när mina kamrater i Finland blev osams. Man såg blod ibland när de bråkade, det första året i Sverige.

Allan från någonstans i Jugoslavien förklarar för mig senare i bestämd ton att ”bl*tte” inte gäller invandrare som mig, som har vit hy och inga krig och verkar kristna och har ett svenskt namn och även fast jag har en fånig dialekt så kan jag svenska och mina föräldrar har det lättare. Det tog ett tag innan jag fattade, men jag uppskattar i efterhand att du förklarade, Allan. Jag menar allvar.

Det är så med identitets-kategorier att ibland är de bäst att släppa dem. Namnet på min kulturella tillhörighet här i Sverige är ”Sverigefinlandsvensk”, en icke statligt erkänd kulturell minoritet med en löjlig benämning, vars främsta motgångar består i att Sverigesvenskar blir besvikna när vi inte kan lära ut nya skällsord på finska, ett språk som inte är vårat. Vi är ju bara svenskar från Lidl.

Ingen bryr sig om att varje by i Österbotten har en egen underbar dialekt som kluckar och sjunger och skojar och som ingen hade tagit på allvar om det inte fanns människor bakom dialekten som lever hela livet, och även dom måste gråta ibland. Ingen bryr sig. Min farmor, fammo Daga, väcker mig precis när jag hade somnat i hennes radhus i Kristinestad, en sommar när jag var kring tolv år, klockan var säkert efter elva på natten, och frågar mig: ”Sku tu hae en mahkko?” Jag stiger upp från madrassen i hallen och hon brer rågbröds-mackor med lite ost på i köket. Man säger inte nej till farmor. Man säger inte nej till mat. Såklart finns inget vackert eller värt att bevara i den dumma Österbottniska frågan om mackan. En fråga som, efter ett krig, flytt från en finsk fattigdom till Sverige som ung ensam kvinna, och jobbat för svältlöner på svenska hotell, och oroat sig hela sin ungdom om att äta nog med mat, och nu är hon farligt överviktig och diabetiker som åter är tillbaka i Finland, och inget litet barn ska vara hungrig, även när han har somnat. Och när hon flyttar till Sverige med farfar flera år senare kommer hon inte förstå vad ”strax” betyder där.

Dessutom, var vi inte kolonisatörer i Finland? Sant, högerpartiet Sannfinländarna säger ju att vi talar ett ”främmande språk” (fast det har talats i Finland i nästan tusen år) och de vill eliminera vår officiella status, och finlandssvenskarna verkar alla vilja flytta till Sverige ändå. Sannfinländarna är rena rama Nelson Mandela i kampen mot den svenska språk-överklassen i Finland som jag mest minns som en samling tomat-odlare och fiskare eller anställda på pappersfabriken där pappa jobbade som vaktmästare. Men någonstans därute finns ju den svensktalande överklassen, förmodligen i Helsingfors, som är annorlunda än min farmor som gjorde köttbullar och potatis till barnbarnen och deras farfar, medans hon kokade kål, som stank så förfärligt, till sin egen separata måltid, för hon hade ”sokker-sjukkon” (diabetes), och det skulle hjälpa henne med både den och vikten, hade hon hört.

De flesta jag träffade var ju faktiskt sekt-medlemmar, så vad vet jag? Jag kanske låter som en sån där vit Afrikaaner fast för Syd-Österbotten istället för Sydafrika. Jag vet inte.

Vi välkomnas in i Sverige genom att vi får en liten lägenhet på den gatan som slutar vid Tosteröskolan, en lägenhet där jag delar ett litet rum med mina två yngre syskon. I Finland hade vi haft ett eget medelstort hus som hade en lekstuga i bakgården, i bakgården där vi odlade potatis och lök och hallon i en trädgård och hade liten stenig kulle i som innehöll magi och mysterier och ett stort barrträd som jag klättrade alldeles för högt upp i. Men nu lever vi alla på en liten trång yta utan TV. Pappa är i alla fall glad över att han aldrig ska klippa gräsmattan igen. Jag förstod inte hur de kunde ha råd med ett eget hus i Finland när pappa var vaktmästare och mamma var brevbärare.

Det blir bättre snart. I alla fall blir det mindre trängsel. Vi uppgraderar till en större lägenhet på samma gata, och mamma gråter när hon ser att en av toalettdörrarna är insparkade och behöver ersättas, men vad hade vi för val? Pappa jobbar för Manpower på ett lager. Lönen är dålig. Mamma ska plugga till något, eller så jobbar hon med något annat. Jag minns inte. Men oavsett finns det inga pengar. Det visste jag inte då. Jag trodde mina föräldrar bara inte ville ge mig det där TV-spelet eller den där hoodien. Förlåt mamma.

Grannarna är romer, och alltid väldigt trevliga och hjälper oss då och då, men maken har alkoholproblem och gråter högt med framdörren öppen under vissa kvällar, och trappuppgången som vi delar till våra respektive balkonger är täckt av cigarettfimpar. När jag som äldre tonåring kedjerökte och drack ner mig, så var det såklart inte den ledsne mannen i lägenheten bredvid som jag trodde jag var. Jag trodde jag var Tom Waits eller Keith Richards. Men jag var som du, min granne. Jag önskar bara att jag kunde gråta lika högljutt.

Och barnen, igen. Mina klasskamrater är så vulgära och elaka. Till och med Jehovas-barnen säger fula ord när de vuxna inte hör, och de tycker det är roligt att såra andra. Det kanske kan finnas bland de ”världsliga”, men bland barn uppvuxna i Sanningen? Jag fattar inget.

Men vad jag fattar är att de flesta barn här hatar Jehovas Vittnen. Jehovas-jävel, hör jag. Det är inte bara en förolämpning. Det finns knytnävar där bakom. Jag bestämmer mig för att inte säga något. Att dölja det. Jag hör hellre att jag är ett mumintroll, och att de skrattar när jag försöker uttala sje-ljud.

”Yo Jakob! Säg 777! ”
”Tju hundra tjyutti tju!”

Det är motsatsen till PIMO som jag presenterar för mina nya klasskamrater. Jag är för liten för att tro på riktigt, men jag är ju Jehovas Vittne, och ska väl alltid vara det, och Jehovas Vittnen tror. Jag tror ju åtminstone att jag tror. Men de får mina klasskompisar inte veta.

Lögnen är svår för att Mårten (som av det enkla faktum att han är lika gammal som mig och också är Jehovas Vittne, ingår i ett helt arrangerat vänskapsförhållande med mig) går i parallellklassen 4B. Han ljuger inte. Jag ljuger. Han får inte veta att jag ljuger om Sanningen. De andra får inte veta om Sanningen.

Mårten har det svårt. Hans farsa dricker och är elak och är inte ett Jehovas Vittne. Mamman kommer dö i cancer. För att farsan dricker för mycket skiljs de, och då tar farsan självmord. Kort därefter dör mamman. Mårtens morbror och fru flyttar från Halmstad för att ta hand om honom. Det är synd om Mårten. Helvete, han är så liten, han har problem med hormonproduktionen så han kommer inte riktigt in i puberteten. Han är bara tolv, och vi har känt varandra i två år när allt det där hade spelat ut sig. Helvete.

Mårten och jag försöker vara vänner, för det måste vi bli. Det är synd om Mårten. Han tycker inte det är synd om mig. Jag försöker aldrig säga att det är synd om mig. Jag är bara rädd hela tiden och vet inte varför, så jag säger inget. Men Mårtens humor, trots att det är väldigt synd om honom, är rätt elak, som jag upplevde att alla svenska barns humor var. Han förolämpade mig och låtsades överge mig när vi hängde i Präntaren en gång. Jag fick en panikattack.

När jag skulle sova över hos honom så låtsades han en gång vrida sig i sömnen så aggressivt att han slog till mig. Jag kunde se att han var vaken och höra hur han höll in skrattet.

En gång så sa han åt mig att jag måste sluta andas så högljutt. Alltid små pikar och hån. Alltid lite smått våldsamma lekar på min bekostnad. Jaha. Jag avskydde att hänga med Mårten. Jag sa inte det till Mårten och kunde inte säga det till min mamma. För det var synd om Mårten.

Men jag var också elak, fast jag inte visste det. Jag berättar inte för mamma att Mårten är elak. Mårten berättar för sin moster att Jakob är elak. Jag hade sagt något om hans lilla näsa som jag bara trodde var en observation. Några andra saker har jag också sagt, som jag inte menade något illa med och inte heller minns. Jag väntade ovetande, i serietidnings-hörnan i källaren på Strängnäsbiblioteket Multeum, medans Mårtens moster förklarade allt hemskt jag sagt till Mårten för min mamma.

Jag var inte arg på Mårten för att han golade och hycklade. Jag kände istället mycket skam. Det är synd om Mårten. Jag minns inte om jag sa förlåt. Förlåt.

Vi bildar ett band ihop. Han gillar Gyllene Tider och tycker Per Gessle är cool. Jag tycker det är rätt töntigt, för jag har nyss upptäckt pop-punken, och lim-sniffande Robert från mitt kvarter har visat mig gangster-rappen. Jag vågar inte säga det till Mårten. Det är synd om Mårten. Jag spelar bas, fast egentligen vill jag spela gitarr.

Mårten upptäckte aldrig att jag dolde vår gemensamma religion för klasskamraterna. Men jag upptäckte att det hade slungat mig in i en mörk spiral. Den blir mörkare varje gång som någon av någon outgrundlig anledning uttalar det ”je-HÅÅÅÅ-vass” trots att inget svenskt Vittne uttalar det på det viset.

Och mörkret blir som mörkast när Pelle som är fritidspedagog (tror jag) har samlat sex av pojkarna från Tosteröskolan klass 5A och vi sitter i någon slags cirkel, och Pelle som är fritidspedagog (eller nått) vill säkert att vi pratar om våra känslor. Och en helt annan Pelle, Pelle som är min klasskamrat i 5A, har stora, stora känslor.
”Jag fucking hatar Je-Hååå-Vass!”

Han går runt i vår cirkel och pekar på oss, en i taget, inklusive Pelle som är fritidspedagog. ”Är du Je-Hååå-Vass?” Alla svarar nej. Som om det var ödet är jag sist i cirkeln, och jag kom nyss hit till Sverige förra året, och alla mina nya svenska klasskamrater är som mafiosos i en Scorcese-film, och om de fattar vem jag är så kommer de misshandla mig.
”Är du Je-Hååååå-Vass?”
Jag sa ”nej.”

Herregud, jag sa ”nej.” Och jag tror att Pelle som är fritidspedagog kanske vet att jag är Jehovas Vittne, och har inte hunnit stoppa den andre Pelle i tid, och fritidspedagogen såg på mig och tyckte synd om mig. Tror jag. Det kan vara svårt att förstå hur illa det som jag hade gjort var. Exakt allt jag hört som Jehovas Vittne var att den största dygden var att lida för tron. Jag har många gånger försökt skriva det här och varje gång så överger min skrivförmåga mig när jag ska beskriva hur mycket vi lidit. Jag säger ”vi” för att lidandet, det ärvda och pågående traumat, inte flyr, trots att jag idag avsagt mig hela deras trossystem, och ser mycket av lidandet som meningslöst, och något som ledarna för Jehovas Vittnen i Brooklyn enkelt kunde förhindra.

Det finns berättelser om en liten flicka i ockuperade Frankrike som vägrade säga “Heil Hitler” eller avsäga sig sin tro och blev helt utfryst och separerad från hennes mamma. Det finns en berättelse om hur man i de nazistiska koncentrationslägren tvingade en av Vittnena att släpa en skottkärra fylld med sten runt och runt i cirklar tills den undernärda mannen kollapsade och, tror jag, dog. Och halshuggningarna på öppen gata. Och tortyren. Och alla dom ”tyska bibelstudenterna” som dog fast de kunde ha levt. De kunde levt om bara ledarskapet i USA sa: ”ja, det är hemskt, men ljug ni och säg att ni avsäger er Sanningen och är lojala den tyska staten. Gud välsignar lögnen. Lev! Lev!” Nästan inga andra offer i Nazisternas koncentrationsläger hade kunnat fly därifrån, om de bara skrivit under ett papper.

Och Malawi. Gud, Malawi!
Jehovas Vittnen kom dit och spred sin falska Sanning några årtionden innan det hemska hände. Sen vann ett nationalistparti makten. Alla måste ha ett medlemskort i partiet, om jag minns rätt. Jag vill inte läsa om det igen och bekräfta det.

Jehovas Vittnen får inte delta i politik. De lyder lagar, men svär ingen lojalitet till staten. De sjunger inga nationalsånger och hälsar inga flaggor. Det är avgudadyrkan. En del av mig tycker fortfarande att nationalism är avgudadyrkan.

Jag tänker inte läsa om det igen.

De våldtog kvinnorna. Stympade också kvinnorna. Fängslade, mördade, torterade kvinnorna och männen. Och Jehovas Vittnen dog.

Två av missionärerna till Malawi kom från min församling i Finland, de var ett gift par. En vit man och en vit kvinna, två vita ansikten.

Deras märkliga skandinaviska namn fick ersättas av några engelska namn så de kunde uttala dem bättre där nere, och när jag tänker på de vita ansiktena, mannen och kvinnan, som åkte ner till Afrika och svepte med så många i Jehovas Vittnens lögner, lögner som Malawi-vittnena trodde på lika mycket som jag trodde dem när jag var ung, och att de kunde levt bara man låtit dem ljuga på papper och sagt att de skulle skriva på medlemskortet, för det viktiga är att du främst är lojal till Jehova i ditt hjärta — När jag tänker på de vita ansiktena som kom till Afrika, och att de vita ansiktena har varit hemma hos min familj på fika, tänker jag på dagen jag insåg att rätt många i vår släkt i Finland hade arbetat med mink-uppfödning för pälsindustrin, när jag precis svurit att bli vegan. Vad ska jag säga. Jag har ingen röst att skrika med. Jag vet inte om ni har gjort något fel, för jag kan inte skrika.

De vita ansiktena berättade ofta om den gången när den vita mannen fick höra ”I have to kill the white man!” när han väntade på färjan från bushen vid flodens kant. Det var en Malawisk soldat. Den vita mannens vän, en svart Malawier, som vita män hade dragit ner i Sanningens och Jehovas Vittnens fördärv, föll på knä framför soldaten och bad soldaten döda honom istället för den vite. Det vita ansiktet sa att soldaten verkade rörd av själv-uppoffrandet och sänkte sitt vapen. Och mannen med det vita ansiktet var också rörd. Han jämförde sin vän med Jesus. Jag ser en vit man med lögner och hans svarta vän som nästan dog, i Afrika, långt borta ifrån Kaskö i Finland. Och nu var de vita ansiktenas lögner också de svarta ansiktenas lögner.

Dagen där efter så höll hans Malawiske vän på att bli överfallen och lynchad av en pöbel för att han inte hade sitt medlemskort. Det vita ansiktet räddade honom i sin bil. De räddar varandra. Hjältemodigt, ett hjältemod som inte vore nödvändigt om de bara fick ljuga för nationalistpartiet. Men de kan inte. De finns inte i deras värld att ljuga om vem de är, i en diktatur där man våldtar och stympar.

Och jag kan inte ens säga sanningen till Pelle från 5A.

Varje gång den vita mannens vita ansikte höll tal om sitt missionsarbete i Malawi för oss vittnen så sa han: ”Välkommen till Malawi — Afrikas hjärta!” Han log och berättade hur välsignad han kände sig över privilegiet att få sprida Guds ord för ett så ödmjukt och gudfruktigt folk. Hans röst var vacker och mjuk och från Kaskö. Han sa att Guds kärlek hjälpte honom igenom så många svåra tider. Jag vill bara inte tänka på de våldtagna, stympade kvinnorna längre. Jag önskar att de vita ansiktena aldrig kom till Malawi.

Och i Georgien där ortodoxa präster ledde en milis mot Vittnenas samlingsplats. Det hände men knappast någon pratar om det längre.

Och i förbudets Ryssland där kvinnliga Vittnen tydligen våldtas i polisförhören. I Ryssland där de är förbjudna. Inte för att de är en dogmatisk sekt med hederskultur som ljuger om antika Israels arkeologiska verklighet och skyddar pedofiler och splittrar familjer eller vägrar livräddande blodtransfusioner till barn. Nej. Det är för att de är ett ”hot mot staten”. De är emot krig. De dyrkar inte nationer. De vägrar bära vapen. För den som du riktar vapnet mot kanske också kan leva i Sanningen.

”Hot mot staten.” Nonsens. De hade aldrig ens skadat en fluga. Ok då, de har skadat väldigt många andra väldigt illa, men inte en fluga, och inte Putin.

Judas, tänkte jag i cirkeln. Jag hade ljugit om min tro.

Ett fegt kräk. Jag vågade bara erkänna långt senare, när hela klassen var på studiebesök på vår Rikets Sal och mamma och pappa var där. Då fanns det inte mycket att ljuga om. Masken av. Pelle, som nu gick i klass 6A med mig, sa lite löjligt att ”jag tror inte på Jehova, jag tror på Kristus!” med halv-skämtande ton, och hela klassen skrattade. Mamma och pappa också. Ingen slog ner mig. I alla fall inte för det. Jag var blyg och lite bögig, och av mina synder verkar det som dessa var större än att vara Jehovas.

På vägen hem från studiebesöket visar jag stolt upp mitt Nej Till Blod-kort, som ska berätta för läkare att jag av religiösa skäl vägrar blodtransfusion, för Pelle som är fritidspedagog. Han visar sitt kort som säger att han ska donera organ när han dör.

Men innan jag ofrivilligt ”kom ut” som Jehovas-jävel till mina klasskamrater, så hatade jag mig själv för att jag ljög där i cirkeln. Och jag tänkte på om Mårten hade ljugit i samma situation. Det hade han nog inte gjort, trots att det var synd om honom.

Och jag tänker på han som drog runt en skottkärra lastad med sten i en cirkel i nazistlägret tills han kollapsade och sen dog.

Paradis och Armageddon. Det finns inte det ena utan det andra. Men först kommer lidandet. De som fått dig att lida ska dö, Armageddon, och sedan efter det ska inget lidande finnas mer, Paradis. Inget av det har någon som helst syfte utan lidandet.

Litteraturen som jag läst sedan barnsben är full av blod, och blodet var vårt blod. Till och med i den boken de skrev specifikt för barn fanns det en illustration av en mördad karaktär från Bibeln som låg och blödde på marken. Det var alltid våra förebilder som skulle blöda. Vi var nästan aldrig dom som levde. Om vi levde var vi dem som över-levde, men oavsett så fanns det alltid någon eller något som ville oss illa, antingen Satan, eller “världsliga” härskare, eller Gud självt som ville pröva vår lojalitet, och det fanns goda chanser att någon skulle blöda.

Det fanns monster också. Jag såg monstren de illustrerade, och Babylons Sköka, och jag kunde inte läsa än, men jag kunde se bilderna. Monster med många huvuden och skarpa tänder och vilda ögon. En armé hästar med människoansikten och trollsländors vingar och skorpion-svansar. En kvinna som var en sköka och var den första sexuellt utmanade bild jag någonsin såg. Jag kunde inte läsa än, och ändå lät de mig se bilderna. Jag drömmer om dem ibland.

Jag kunde också se bilderna på de farliga kriminella och otuktiga och drogberoende och kvinnomisshandlande och hasard-spelande och deprimerade. De ”världsliga.” Sådär blir man om man lämnar Sanningen.

Sådär är dom där ute. Akta dig! Var rädd!
Men var också modig. Ge dem en chans! Predika för dem!

Ja, alla kan ändra sig. Men alla får inte ändra sig, för annars finns det inte nog med ”värdsliga” som skräckslagna flyr från Guds vrede i bilderna som illustrerade Armageddon i Jehovas Vittnens litteratur. Paradiset finns inte, om vi inte våldsamt rensar bort alla de onda. Så vissa av er måste bli onda, som slaktdjur måste bli tjocka och feta.

Jag tror jag är 20 år. Jag kanske är 19. Jag har sagt till mamma och pappa att jag inte tror på Gud längre, för mer än ett år sedan. Då, för ett år sedan, förväntade jag mig att jag skulle hålla ett brandtal, för hur kan ni ha uppfostrat mig i den här hemska religionen, och fattar ni inte vad de gör, och de ljuger för er och Gud finns inte!

Men mamma börjar istället gråta och kramar mig. Och förstår. Och Pappa är också ledsen, och vet att det kommer vara svårt för honom som Äldste när hans son blir en avfälling, men han pratar bara om mig och vad jag känner och varför det blev såhär. De försöker inte övertala mig, i alla fall inte där, inte då. De är min mamma och pappa. Jag älskar er.

Mamma sa: ”var inte bitter.” Jag var bitter, men det är över nu, mamma.

Och jag hörde när mamma och pappa förklarade för mina yngre syskon att jag ska lämna Sanningen, och att deras relation till Jakob kommer vara annorlunda nu, men att vi älskar Jakob och hoppas han hittar tillbaka någon gång. Och min lillebror blir upprörd och springer upp på sitt rum, förbi mitt ostädade rum där jag ligger och tjuvlyssnar. Han döpte sig aldrig. Han var smartare än jag.

Det där var över ett år sedan, och efter det hade jag långsamt sagt adjö till mina vänner, och till slut min till släkt. Jag sa adjö till mina vackra kusiner, hos min mosters och hennes mans stora hus ute i Göteborgs skärgård, för några månader sedan. Hennes man är chef inom bankväsendet. De har tre våningar helt själva, och deras yngsta barn har flyttat hemifrån för över tio år sedan. Jag tänker på vår första lägenhet i Sverige. Jag tänker på när mormor var vår barnvakt i den lilla lägenheten, den dagen jag hade lärt mig säga ordet ”kuk” av Svensksvenskarna, och mormor ringde mamma med tårar i halsen om hur hemskt det var.

Jag har olika samtal i skärgårdshuset, där vi för det mesta låtsas om att det inte är sista gången vi kanske ses och kan prata öppet. Mosters man försöker säga att jag inte blir utesluten på riktigt, under ett avskilt snack på hans altan. Han försöker övertyga mig att tänka över det och komma tillbaka. Han gör teologiska argument.

Men jag lämnar inte bara för att jag numera är anarkist och bisexuell och ateist. Jag har hittat kärleken, trodde jag då, men hon var bara den första som ville ha mig. Hon bor i Australien men ska resa till mig en dag, och då kan jag inte vara Jehovas Vittne. Hon vill att vi ska gifta oss i ett slott. Jag hade kunnat vara PIMO och Jehovas Vittne om dagarna, och radikal anarkist med pseudonym på Twitter om kvällen, men hon är på väg till mig, och jag är rädd över vad hon ska göra mot sig själv om jag säger åt henne att inte komma hit.

Jag vill inte prata om henne. Hon mådde inte bra och hon behandlade mig inte bra. Jag hoppas du är lycklig idag, och jag förlåter dig. Och ibland, när jag ser istappar, tänker jag på dig.

Mot slutet av dagen vill moster höra om vad jag ska plugga till på universitet. Det är socialantropologi. Jag förklarar vad det är för min moster.

Hon är inte övertygad, av förutsägbara skäl. Antropologi är flum, och hon vill veta vilka jobb som det kan leda till (inga). Hon är besatt över hur hon ska beskriva vad hennes stora älskade släkt — som hon anser sig vara matriark över — håller på med, för sina många fina vänninor. När pappa befordrades till någon slags kemikalieinspektör på lagret där han brukade jobba för Manpower, så höll hon på att skälla ut honom för att han inte kunde ge en bra nog arbetsbeskrivning.

Jag förklarar igen, med andra ord. Antropologin är den kvalitativa studien av människodjuret, dess beteende och kultur. Man studerar allt från folkstammars ritualer till hur folk beter sig på börsmarknaden och i Aftonbladets kommentarsfält.

Och jag märker att moster inte var så förutsägbar som jag trodde. Jag försöker hålla lugnet medans jag ser stormen komma.

Hon lyssnar inte. Jag har aldrig blivit märkbart arg på min moster eller någon annan i min utökade släkt, men jag håller på att tappa tålamodet. Och vår moster är inte en person man vill bråka med. När hon ställer till med drama är det alltid hon som behöver tröstas.

Och hon gråter, jag ser det.

”Vad är det du kommer bli? Men snälla säg, vad är det du kommer bli? Jag förstår inte..” och hon repeterar det, om och om igen, och jag ser hennes tårar och när hon höjer rösten är det inte i ilska, utan i rädsla. ”Snälla, jag förstår inte!”, och mina vackra kusiner, som bara sett på i skräck, försöker lugna deras mamma, som alltid behöver tröstas när hon ställer till med drama.

Jag får nog och går därifrån. Och mina vackra kusiner tröstar även mig sedan.

Sedan på färjan från skärgården går en av kusinernas makar fram till mig i bilen, och frågar om det här verkligen är ett sista farväl. Och hans snälla ansikte blir så ledset när jag nickar och han kan inte se på mig längre och springer tillbaka till hans egen bil. Jag gråter inte. Jag finns inte ens i min kropp längre.

Det var några månader sedan. Eller veckor. Eller ett år. Eller så hände det inte i den här ordningen alls.

Jag var nu nästan helt “Physically Out — Mentally Out”: POMO. Jag är inte med på mötena, och tror inte heller på Gud. Men det står på papper att jag är med. Även om min familj och släkt och vänner måste utesluta mig etiskt, för att de vet att jag är en avfälling, så kan man alltid låtsas som att man inte visste om pappren är kvar. Vi drar ut på det. Men de Äldste har fått höra.

De Äldste ville ta in mig på möte. Ännu en möjlighet för mig att hålla brandtal. De Äldste som var snälla, eller åtminstone civiliserade, är helt plötsligt attackhundar. De är arga. Ni försöker övertyga er själv, inte mig, tänker jag. Det finns ingen chans att ni faktiskt tror på den här skiten. Jag ser det först som en lek. Men det är direkt obehagligt. Det här är män som jag trott var meningsmotståndare, men fortfarande samma människor. Men de har aldrig skällt ut mig såhär. Mina föräldrar har aldrig skällt ut mig såhär.

Och jag kallar dem homofober. En av de Äldste som har vitt hår, och har ett nu metaforiskt laddat namn som rimmar på Klick, säger att om alla var homosexuella skulle inga nya barn födas. Och jag kan inte hålla mig och kallar honom för en idiot. Alla är inte homosexuella.

Och samma vithåriga man gör fler spännande argument. Jag säger att Jehovas Vittnens gud inte är god, för han hotar att döda nästan alla som inte är Jehovas Vittnen (den största andelen av världens befolkning) i hans Armageddon.

”Men hur ska vi då få bort alla onda och deras ondska?! Tror du Gud kan tillåta all deras ondska? Hade Jehova varit god om han inte straffade ondskan?”

Och jag försöker dra till en dramatisk ”men vad fan är det du säger?” och ”det där är teokratiskt folkmord!” Men jag fastnar i min ilska som min moster fastnade i sin rädsla när jag försökte förklara socialantropologi för henne. Och jag sätter frustrerat mitt huvud mellan mina knän och argumenten försvinner i desperata, arga grymtningar från bakom en stängd mun.

Brandtal kanske helt enkelt inte är min grej.

Jag tror ingen av oss vann. Jag åkte tillbaka hem. Mina föräldrar var inte där, och jag låg på rygg i soffan. Vår katt, den jag valde ut från katthemmet, som var så blyg, la sig på min mage och purrade. Jag grät bara en liten tår. Jag tänkte på att jag växt upp i en massmördar-sekt. Inte lika farliga som Manson-familjen och Aum Shinrikio i praktiken, men i våra sinnen ville vi verkligen döda mer människor än alla dessa andra sekter ens kan fantisera om. Och vi längtar så mycket efter att dessa tio eller elva miljarder människor ska dödas av Gud. Bilderna i litteraturen om Armageddon skrämmer oss, men den representerar alla våra djupaste önskningar. Vi hade inte accepterat Paradiset om ingen hade dött för den.

Och varför? För att de inte ville vara med i våran exklusiva grupp?

Men nej. Svaret är hämnd. För nazistlägrena och Malawi och Pelle från 5A och alla som någonsin lidit i Jehovas namn. Och allt lidande, som alla vi, vi som som blir offer för farliga sekter, utsätter oss själva för, helt i onödan, som måste spela någon roll någonstans, och vi måste berätta för oss själva att vi gjort rätt livsval. Någonstans måste någon brinna.

Jag har slutat tänka på Jehovas Vittnen som ”dem”. För jag var en del av dem. Och när jag var liten längtade jag efter Armageddon, där ni alla skulle brinna. Sedan ett Paradis för oss som nu lidit färdigt. Jag ville att den lilla ska få klappa sin tiger.

När jag först försökte skriva detta, November 2023, hade folkmordet i Gaza just startat. Det pågår fortfarande. När jag såg bilderna på mammorna som håller liken och de massiva ruinerna som folk letar runt i efter sina älskade och manliga IDF-soldater som skrattar medan de tar på sig Palestinska kvinnors underkläder och alla som pratar om förintelsen och och ja ja ja krigsbrott men de stackars Israelerna är ju traumatiserade och att Israel såklart gör som de gör på grund av förintelsen och hör alla dem som säger att de vill uppmana Israel att sluta med övervåldet men Israelerna har såklart en rätt att försvara sig själv och när Hamas är borta blir det fred och Palestinier måste tvingas fly till Egypten eller Kongo eller Grönland så vi kan få stabilitet, då tänker jag två saker:

”Det är synd att Mikael kommer dö i Armageddon”

och

”När jag är i Paradiset vill jag ha min egen tiger.”

Vi måste förstå mörkret i vårt lidande. Vi måste förstå det och sedan fly därifrån. Man lär sig inget bra av att lida. Man lider bara. Man vill hitta någon mening i sitt lidande, men det finns inget, och inte heller någon moralisk insikt.

Det gör bara ont. Sedan tänker man kanske på att stänga av Gazas vatten och el, och vill bomba deras sjukhus och moskéer, eller drömmer om den dagen när lidandets konung, Jesus Kristus, välkomnar domedagen och varje stackars drogberoende sate och de otuktiga kvinnorna som bara ville leva och de hasard-spelande förlorarna vars barn saknar dem och de våldsamma männen som behöver terapi (även om de aldrig kan förlåtas) och alla dessa, allihopa, kommer brännas till döds av himmelska eldklot eller sväljas upp av marken under deras fötter.

Och du vill inte säga det högt, men med samma logik kommer din vän Mikael, som är åtta år, och alla de vackra i Pridetågen, och barnen i Gaza och deras vackra föräldrar, allihopa, också att dö i Armageddon, och du kan inte säga annat än att det är synd.

Jag kan känna hur Mårten svingar sina armar mot mig i sin fejkade sömn. Han tror att om han kan slå något ensamt och finlandssvenskt så behöver han inte lida mer. Han slår mig inte hårt. Jag är mycket större än honom. Men han slår mig ändå.

Vi måste bort från lidandet.

Mormor är död. Jag är inbjuden på minnesstunden. Det är år 2025. Jehovas Vittnen har lättat lite på reglerna, så de utesluter mig fortfarande, men inte så hårt som de tvingats göra förut, som de åren där jag som vuxen tvingats flytta tillbaka till föräldrarna, in i sekt-livet, och jag gömde mig på mitt rum som monstret på vinden när andra Jehovas Vittnen kom på besök.

De får ha skägg nu, när de tidigare behövde renraka sig. Så många av männen har växt ut sina skägg. Så är det i en sekt. Första friheten du hittar kommer du ta. Man måste ha en finkostym i Rikets Sal, men det står inget om att den inte får ha flame-mönster på sig.

Men ingen av dem har lika stort skägg som jag. Ingen av dem är lika fri som jag.

Ingen av dem är lika illa klädd som jag. Jag har jeansjackan på även inomhus, för det finns en fläck på min farfars-tröja som är för pinsam att visa. Jag borde fattat att jag skulle tagit på mig en kavaj. Jag ska på rollspel efter det här. Jag ville vara anonym, men jag är den enda som inte är finklädd, så jag känner mig som ett svart får.

Alla är så snälla mot mig. Och det är så många av dem, som knappt får plats i min nu döda mormors lägenhet i Strängnäs. De har saknat mig. Jag har saknat dem. De bjuder på så mycket alkohol de kan. Jag kommer inte hinna, eller vilja. dricka särskilt mycket. Jag har inte tid att vara kvar här länge. Jag har medvetet begränsat tiden jag skulle vara på minnesstunden, för att jag vill minska risken för att jag ska höra något hemskt och andligt.

Mina vackra kusiner har blivit medelålders. Och deras barn, som brukade vara så vanvettigt små, pluggar nu i gymnasiet eller är redan vuxna med fästmör och fästmän, och jag känner inte igen hälften av dem. Jag känner inte igen den lilla som ville ha en tiger i Paradiset. Men hon känner igen mig. Hon är större, men inte särskilt stor.

Hennes föräldrar, det vill säga min stiliga kusin och hans vackra fru, hade berättat om mig. Hon var så liten då, när jag tvingades fly från henne. Så liten. Hennes föräldrar hade sagt att de inte utesluter mig. ”Vi utesluter inte Jakob. Han är vår familj.” Jag vill gråta, men jag är så dålig på det nu för tiden. Den vanvettigt lilla minns mig.

Och min stiliga kusin, som nu har gråa hår och liknar sin pappa, kommer på att han har en rolig video som han filmade på mig och min bror när vi var i Egypten, flera år innan jag var PIMO. Brorsan låg nedgrävd som en mumie i sanden och jag spelade tour-guiden som berättade om lillebrors-mumien i en fånig dialekt. Han visar den för alla på minnesstunden, på sin projektor-duk. Det var rätt tramsigt och kul, men det ingen vet när de ser tonårskillen på videon är att jag hade ont redan då. De tycker jag var en så rolig kille när jag var ung. Och de har saknat mig. ”Titta på Jakobs min där” säger min kusin om videon. ”Så rolig!”

Min kusin var så uppspelt över att visa videon. Det var bara en löjlig video, svår att kolla på, och fast jag förlåtit den märkliga och bräckliga tonårskillen jag var i den videon, så är det bara en löjlig video, och det är lite olämpligt att visa en rolig sketch om en mumie på vår döda mormors minnestund. Men med videon säger han till mig att ”du finns och du är min kusin. Vi glömde aldrig bort dig.” Jag grät inte då men jag gråter nu när jag skriver det här.

Snart skulle mitt tåg gå, och jag kommer lämna alla mina kusinbarns fästmör och fästmän, som jag kommer glömma bort namnen på direkt. Pappa ska skjutsa mig till stationen.

Jag tänkte inte, men borde ha tänkt, om de som var kvar på minnesstunden: De borde förstå att de redan är i Paradiset. Och nästan ingen behövde dö.

Eller snarare: Det är trots att folk dör som vi kan ha ett Paradis, inte för att de dör.

Eller: Ni är mitt Paradis.

När jag berättar för folk att jag växte upp som ett Jehovas Vittne känns det ofta som att jag just klivit ut ur Fritzls källare. Och de tror att jag säkert är självmordsbenägen och de är rädda för att ställa frågor och tänk om vi säger något kränkande och han kan säkert inte ens kan tänka på det utan att självskada och han blev säkert våldtagen av pedofiler precis som alla Jehovasbarn blir!

Jag vet inte om de gör fel som reagerar så. Jag lämnar bedömningen till er.

Men jag hatar hur dom stirrar på mig, som en liten övergiven valp som ska tröstas.

Jag är ingen valp. En dag kanske jag är en tiger.