Patriarkatet ristar in sina budord i sten

Är det bögigt att säga “god morgon” till en jämnåring? Blir du feminiserad av att slicka fitta? Vad fan håller på att hända med män? Hur mår dom egentligen?

Att maskulinitet och manlighet har märkliga regler är knappast något nytt. Epitet som “sittkissare” slängdes runt av rassehögern när Sverigedemokraterna först kom in i riksdagen, och alla kan klyschorna om att musikaler och handväskor och ett tusental andra saker är farligt, bögigt och icke-maskulint. Men det måste sägas att patriarkatet över de senaste åren har markant bytt ton.

Väldigt mycket av den diskurs som förts kring patriarkat, kvinnohat och toxisk maskulinitet hänger fortfarande upp sig vid incel-fenomenet och den s.k mansrättsrörelsen (MRA, Mens Rights Activism). Utan att trigga debatt-trauma tror jag det är rättvist att kategorisera dessa fenomen som en del av den större, post-moderna och identitetsbaserade politiska rörelserna som växte fram kring tidigt 2010-tal och fokuserade sin aktivism på att kritisera normer och kulturella attityder. I tidigt skede försökte mansrätts-aktivisterna att presentera sin sak som ett sätt att belysa de problem män upplever i samhället som inte tas på allvar på grund av normer, könsroller och stereotyper. Detta är såklart en kritik mot patriarkatet som funnits inom vissa former av feminism länge — mansrollen leder män till att dölja sina känslor, inte diskutera övergrepp eller mental ohälsa, försätta sig i faror för att bevisa sig själv, etc.

Men som nästan ingen har missat blev mansrätts-aktivismen inte ett sätt för män att motarbeta sådana patriarkala stereotyper, utan blev istället ett utlopp för kvinnohat och en vision av mannen som samhällets huvudsakliga offer — det är trots allt män som dör i alla krigen! Det associerade fenomenet incels (“involuntary celibate”) odlade vidare mansrättsrörelsens kvinnohat med dödliga konsekvenser, och även dom utmålade sig som offer för kvinnors orimliga förväntningar och skönhetsideal. Det är en sorts parodi på radikalfeminism vänt på sitt huvud med en extra dos terrorism. Är det fortfarande där vi är nu?

Politik är såklart inte ett antingen eller — incelretoriken lever kvar och frodas på vissa håll och kanter. Men den dominanta versionen tycks komma från människor som Andrew Tate och Jordan Peterson — och en uppsjö wannabe’s och opportunister som söker guld i den blomstrande marknaden “Mansuppfostran.” Om du är en man som använder Tiktok eller några av de otaliga short-form videoplattformarna har du haft svårt att missa dem. Kollar du på videos om kampsport, proteinrik kost eller träningsvideor kommer ditt YouTube-shorts flöde bli fyllt av be-kepsade män med fejkade podcasts som berättar för dig att kvinnor med tatueringar kommer vara otrogna mot dig, och att ingen riktig man skulle snyta sig offentligt.

Medans mansrätts-rörelsen hade en pretention om att frigöra män från förtryckande normer och förväntningar så vill denna nya kull kvinnohatare snarare skapa nya, striktare och märkligare normer och förväntningar. Ofrånkomligt är detta kopplat till hustler-kulturen: den masspsykos där män övertygar sig själva att materiell rikedom skapas genom att vakna klockan fyra på morgonen för att dricka äckliga smoothies och lyfta skrot. Det finns inte ens uns av kritisk reflektion , för “alla vet” att man måste vara framgångsrik alfa-man.

Det som fascinerar mig med både hustler-kulturen och mansuppfostran är hur det är en invertering av Slavoj Zizeks kända kritik av millennieskiftets post-moderna cynism. Den sa att vi i det liberala västvärlden stolt deklarerar att vi inte tror på ideologiska föreskrifter — som äktenskap och religion — men det är den cyniska distansen till ideologi som möjliggör att den fortgår — för samma människor gifter sig ändå i kyrkan, trots att vi vet att monogam tvåsamhet är en socialt konstruktion och religion är folkets opium. Zizeks favoritexempel är Niels Bohr’s hästsko: när Bohr ifrågasattes om varför han hade en hästsko över sin dörr, trots att han var vetenskapsman och hästskon har vidskepliga konnotationer, svarade han: “Jag har hört att det funkar även om man inte tror på den.”

Människor som Andrew Tate och Jordan Peterson vägrar en sådan cynisk distans. Jordan Petersons religiositet kanske är typexemplet — han bryr sig inte riktigt om att den metafysiska och vetenskapliga debatten om Guds existens, och vill istället hävda att religiös tro och agerande är en en psykologisk och social norm som håller samhället och individen samman. Det spelar ingen roll om manlighet, gud, kapitalism eller kärnfamilj är en social konstruktion och saknar rationell bas, det är samhällskritiska intuitioner och normer som du skall anamma, din kritiska tankeförmåga och individualitet till trots. Istället för normkritik — normbekräftelse. Tro på ideologin oavsett om du tycker den är rimlig eller inte. Det är inte märkligt att ny-maskuliniteten tar uttryck i guruistisk självhjälp och pseudo-vetenskapligt psykobabbel.

Det är inte heller märkligt att den tar formen av fascistiska konspirationsteorier — Tate’s tjat om “The Matrix” och Petersons “post-moderna nymarxism”, den ena en paranoia över att vi lever i en feminiserad simulation, den andra en omskrivning av konspirationsteorier om judebolsjevismen. Som alla extrema högerideologier bygger det på idéer om bortglömda ideal och värden som människor — vanligtvis män — måste återupptäcka för att återskapa en förlorad gyllene tidsålder. NMR:are självstympar för att stoppa sitt porrberoende av samma anledningar som att hustler-gurus följare vägrar ta semester. Det är inte bara kvacksalveri att Alex Jones säljer nootropics, eller att anti-vaccinations-konspiracister tror att vaccinet är en genmodifikation. Det är så fascismen — och anti-feminismen är en del av fenomenet — tänker sig att politisk ändring kan ske. Felet ligger i hjärnan och kroppen. Om män är feminister är det för att de äter sojaprodukter. Redan Hitler hade en kult om den perfekta kroppen. Anti-feminismen är nu en livstilsrörelse, och dess hängivenhet till att eliminera all cynisk distans kan tjäna som tecken på det liberala samhällets död.

Men som guru-driven livstilsrörelse med konkurrerande strömmar blir preskriptionerna för vad en man skall vara eller göra förvirrande och arbiträra. Ska en riktigt man skaffa sig ett trafficking-harem som Tate, eller paras ihop med lämplig partner i Petersons tvångsmonogami? Är Sydney Sweeney en porrig slyna som symboliserar den moderna promiskuitetens fördärv, eller en Jungiansk arketyp av universiell vit kvinnlig skönhet som män skall försvara i krig? Är det bögigt att säga godmorgon?

En sak är klar, vilken ström man än följer. Patriarkatet är inte längre ett osynligt socialt och kulturellt tryck av normer och förväntningar som tvingar män att agera våldsamt och dölja sina känslor, utan ristar sina budord i sten.

Så sluta klaga på att du är oknullad och att ingen tar din depression på allvar — svälj din äckliga nootropic-smoothie och förbjud din framtida partner från att lägga upp bikinibilder på Instagram. Endast då kan vi återskapa patriarkatets förlovade land.